Ondskan dansar i invandrarpolitiken
Nationalteaterns Paperiankkuri är ett exempel på hur en institutionsteater hittar sin plats i samtiden. Det är spännande att en föreställning utan specifika karaktärer kan beröra så djupt, skriver recensenten.
Text: Hanna Brotherus och arbetsgruppen. Regi och koreografi: Hanna Brotherus. På scenen: Edina Bilajac, Nina Hyvärinen, Jali Järvinen, Jari Kailokari, Aki Kokkonen, Alexandros Kotsopoulos, Toni Lampela, Jussi Lehtonen, Naimo Mahamud, Tabanrouz Modaber, Mikko Perkola, Liisa Pietikäinen, Matthew Rahmani, Ruben Rissanen, Tuomas Tikkala, Jaakko-Juhana Toijanniemi. Urpremiär på Nationalteaterns lilla scen 12.10.
”Jag tar inte ställning till enskilda fall.” Så brukar standardsvaret lyda när politiker konfronteras med obekväma utvisningsbeslut. Det enskilda fallet skyfflas därmed över till migrationsverket som får spela boven – där kan man lugnt hänvisa till praxis, paragrafer och en gemensam EU-lagstiftning. Vips förvandlas också det enskilda fallet – den gamla farmodern eller det apatiska flyktingbarnet – till en liten partikel i asylsökarnas grå massa.
I Paperiankkuri (Pappersankaret) ställs vi ansikte mot ansikte med den grå massan. Den får armar och ben som försätts i dans på Nationalteaterns lilla scen. Det går inte att vända bort blicken från den rostfläckade plåtväggen som avskärmar estraden i den inledande scenen. Framför den står ensemblen bestående av professionella dansare och skådespelare, personer som fått asyl och finländska barn. Jussi Lehtonens osäkra tjänsteman läser upp flyktingmottagningens spelregler: ”Finland är ett jämställt land, i Finland sitter folk helst ensamma i bussen, ni får en fyra euros matpåse, använd inte duschen som toalett ...” Likt en grekisk kör svarar ensemblen simultant på olika språk. Sedan hissas plåtväggen upp och vi initieras i flyktingarnas vardag.
Att regissören Hanna Brotherus nästan helt gått in för dans som uttrycksmedel förklaras inte bara av att hon är koreograf. Dansens språk har fördelar, det är inte övertydligt vilket är viktigt med tanke på temat och det starka textmaterialet. Texten har fötts genom Nationalteaterns nygrundade turnéscens (med Jussi Lehtonen som konstnärlig ledare) projekt där arbetsgruppen har besökt Byholmens flyktingmottagning, träffat personer som väntar på asyl och satt upp föreställningar med dem.
Mötet med flyktingarna har också resulterat i enkla men hårresande monologer om självmordsförsök, krig, våldtäkter och en långdragen och orolig väntan på uppehållstillstånd. Grundstämningen är milt sagt ångestfylld, något som ytterligare understryks av de vackra plågade cellotonerna. Ändå blir det nästan aldrig för mycket och när det blir det (som i slutscenen) har det ett syfte. Ett ställningstagande krävs av publiken.
Våldsam dans
Den kraftfulla koreografin och den otroligt känsliga tolkningen från dansarna, bland andra Alexandros Kotsopoulos och Nina Hyvärinen, talar till det undermedvetna. Rörelserna återger allt som oftast våldshandlingar: subtilt skildrar de dansande kropparna avrättningar, misshandel och krig. En grupp svartklädda gubbar i grova armékängor rusar då och då in på scenen, trakasserar och vräker ur sig aggressiva finska läten. Men här finns också rum för hopp, omfamningar och mjuka lyft med ”vänliga händer”.
Bildspråket är starkt. Stängda portar är återkommande element. Vissa är robusta och går inte att brotta ner, andra är av papper som tilllåter händer att tränga igenom. Titeln ”Pappersankaret” blir i sig en mångsidig bild: en tung tross eller en livlina så tunn att den när som helst brister.
Det är spännande att en föreställning utan specifika karaktärer kan beröra så djupt. Det beror på en genomtänkt vision och iscensättning och förstås på ensemblens minutiösa arbete. Samspelet mellan dansarna, skådespelarna och de ”vanliga” människorna är obestridbart. Trots att vissa är amatörer har man inte i desto större grad ruckat på de konstnärliga kraven – till och med de två små pojkarna har en otrolig scennärvaro och koncentration. Att det finns en så stark beröringspunkt till ”verkligheten” ger också föreställningen en unik nerv.
Paperiankkuri är ett exempel på hur en institutionsteater kan hitta sin plats i samtiden. Det är också en hoppfull pjäs som visar teaterns förmåga att skapa medkänsla. När larmet går och dansarna kastas fram och tillbaka i diagonaler över scenen sprider sig rysningarna över kroppen. För en stund kan jag ana mig till något mycket mörkt och mycket nära. Och till insikten om att jag är en del av det.