Recension: Sinfonia Lahtis nya Sibelius
Dir. Okko Kamu. (BIS)
Robert von Bahr och BIS har knappt hunnit avsluta det enorma projektet med att spela in allt Sibelius satte på papper innan man börjar med en ny inspelningsrunda med symfonierna – den tredje inalles och den andra med Lahtissymfonikerna, nu med nye chefdirigenten Okko Kamu på podiet.
Som försmak bjuder man på en alldeles ypperligt välspelad sammanställning orkestermusik med tonpoemen Barden och Tapiola samt sviterna och uvertyren ur skådespelsmusiken till Shakespeares Stormen på repertoaren.
Kamu är född sibelian, men har efter de tidiga inspelningarna för DG inte brytt sig om att sätta vår nationaltonsättare på burk. Desto mer spännande blir det att ta del av den erfarne mästarens syn på denna så slutspelade repertoar. Skall han finna nya infallsvinklar på den välkända musiken och kan de mäta sig med Osmo Vänskäs kritikerrosade Lahtisversioner?
Tilltalande chosefrihet
När det gäller symfonierna är det bara att vänta och se, även om man får förmoda att läsningarna kommer att avvika på väsentliga punkter. När det gäller Tapiola och Barden, två av Sibelius finaste skapelser i genren, tycks det dock vara mera som förenar än som skiljer åt.
Rent generellt kan man väl säga att Kamus Tapiolasyn känns mer emotionellt balanserad, avslappnad, än Osmo Vänskäs hyperdramatiska approach. I Barden klingar Vänskä mer atmosfärisk, medan Kamus tolkning uppvisar en tilltalande uttrycksmässig chosefrihet.
Vänskä spelade som den första in den kompletta originalmusiken till Stormen. Sviterna når inte upp till samma nivå, men Kamu hittar åtskilliga poänger i de korta karaktärssatserna. Tempona är ofta snabbare än hos till exempel en Segerstam men den onomatopoetiska uvertyren gör han, liksom Vänskä, tillräckligt långsamt, vilket avsevärt stegrar stormvindarnas intensitet.