Recension: Expressiv och emotionell Bach
Helsingfors barockorkester inledde sin konsertserie i Musikhuset med Bachsonater på violin och cembalo.
Musikhuset, Camerata 4.10.
Helsingfors Barockorkester har med sin outtröttliga idéspruta till konstnärlig ledare, Aapo Häkkinen, i spetsen inte bara genom en flitig turnéverksamhet gjort den finländska äldre musik-odlingen internationellt känd, utan även initierat landets första långsiktigt planerade konsertserie i genren med regelbundet återkommande, månatliga konserter.
Skådeplatsen är intressant nog inte en kyrka utan Musikhuset, där man beroende på programmets art och natur kan välja mellan små och stora salar. En lika logisk som kreativ lösning – HBO:s konserter är mestadels av profan natur och vid speciellt sakrala tillfällen söker man sig sedan till kyrkorummet.
I tisdags var det dock Camerata som gällde och med sin varma och sakliga resonans var den en nära nog perfekt inramning för Bachs sonater för violin och cembalo, som gjordes med ett betydande mått sakkunskap och musikalisk humanism av Aapo Häkkinen och Erich Höbarth, till vardags bl.a. konsertmästare i Concentus Musicus i Wien.
Om någon befarade knastertorrt fundamentalistiskt periodmusicerande kunde man dra en lättnadens suck. Interpretationspraxisen sitter i ryggmärgen, men det fanns inget som helst akademiskt över herrarnas spel.
Känslosamma melodilinjer
Höbarths vibrato var stundtals rentav förvånansvärt väl tilltaget, men mestadels smakfullt kontrollerat och musikaliskt motiverat och hans sammetsmjuka ton var något av det mest sagolikt vackra jag hört, inte minst i adagiosatsernas känslosamt utspunna melodilinjer. Häkkinens cembalospel var synnerligen engagerat och levande, klangligt och uttrycksmässigt väl varierat, och kombinerade på ett nära nog optimalt sätt en spontan emotionalitet med ett utvecklat sinne för den bachska kontrapunktens sinnrika struktur.
Man gjorde de tre första av de ”officiella” sonaterna BWV 1014–1019 samt G-dursonaten BWV 1021, som med allra största sannolikhet är av Bachs hand, och som spännande kontrast framförde Häkkinen den expressiva c-mollfantasin BWV 906. Här fanns många partier som kunde lyftas fram för särskild beskådan och beundran, men den inledande h-mollsonaten i sin helhet och de vilda harmoniska växlingarna i den avslutande E-dursonatens final gjorde ett speciellt intryck.
Nästa HBO-konsert hålls 3.11 i stora salen med ett högintressant möte Haydn, Mozart och Kraus emellan i fokus. Hela den högintressanta konsertserien finns till påseende på adressen www.hebo.fi.