Recension: Meningsfulla kontraster
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste. Solist: Lilli Paasikivi, mezzosopran. Dutilleux, Ravel, Brahms. Musikhuset 30.9.
Veckans RSO-program kändes vid en första påläsning lätt haltande. Henri Dutilleux och Maurice Ravel är i och för sig en estetiskt logisk kombination, medan Johannes Brahms framstod som något av en främmande fågel i sammanhanget.
Å andra sidan handlar inte konstruktiv programmering nödvändigtvis om ”lika barn leka bäst” och sist och slutligen framstod Brahms Tredje symfoni i all sin germanskt sakliga känslosamhet som en rätt meningsfull kontrast till det äktgalliska raffinemanget.
Dutilleux, vid fyllda 95 den franska musikens obestridliga grand old man, har som Jouni Kaipainen även förklarar i sin vederhäftiga verkpresentation i och för sig mycket gemensamt med sin store föregångare, men visst är hans estetik precis lika mycket hans egen som en efterapning av tidigare, ravelska och andra, tonfall.
Så inte minst i orkesterverket Timbres, espace, movement ou La nuit étoilée från 1978, som utan mera hemlighetsmakeri hämtar sin inspiration från van Goghs berömda målning.
Detta är i och för sig Dutilleux på sitt mest intrikata ”lutoslawskiska” humör, men ändå handlar det om en i all sin konstruktivitet lika vacker som ogenerat sensuell tonpoesi, lyhört gestaltad av Jukka-Pekka Saraste och hans föredömligt koncentrerade musiker.
Sensitiv orientalism
I Dutilleux, där stråkarna är begränsade till de två lägsta stämmorna, är cellorna enligt tonsättarens anvisningar placerade i en halvcirkel närmast dirigenten, medan Saraste i övrigt av någon anledning hade stannat för en traditionell placering med de låga stråkarna till höger om podiet.
Framför allt i Brahmssymfonin hade motstående violiner suttit bra. Nu klingade helheten åtminstone på bakre högra parkett rätt basdominerad, medan jag fortfarande inte är helt övertygad om den vokala solostämmans bärkraft i den annars så analytiska Musikhusakustiken.
Lilli Paasikivi sjöng av allt att döma Ravels underbara, ställvis nog så sensitivt orientaliserande sångcykel Sheherazade med all tänkbar finess och sensibilitet, men samtliga vokala kvaliteter nådde tyvärr inte fram till mina öron.
Sarastes Brahms var i sin tur hur stiligt och passionerat förverkligad som helst, även om aningen rörligare tempon och en något slimmad stråknumerär hade resulterat i en ännu fräschare helhetsklang.
För den hugade fanns möjligheten att som bonus efter konserten avnjuta Dutilleux sällsynt stämningsfulla stråkkvartett Ainsi la Nuit, utsökt smakfullt tolkad av Hannu Vasara, Kaisa Kallinen, Camilla Koiso-Kanttila och Miika Uuksulainen.
Borde man dock annonsera kammarmusiken på ett tydligare sätt? Jag har en känsla av att informationen längst ner i programbladet undgick många presumtiva lyssnare.
Publicerad i Hbl 2.10