Recension: Kontrasternas afton
Onsdagens HSO-konsert ställde sakerna på sin spets när Poulencs glättiga dubbelpianokonsert balanserades mot Mahlers apokalyptiska sjätte symfoni.
Dir. Leif Segerstam, sol. Katia & Marielle Labèque, piano. Poulenc, Mahler. Musikhuset 28.9.
Nej, det var inte de spektakulära dramatiska effekterna såsom koskällorna och de tre hammarslagen i finalsatsen som drog till sig den största uppmärksamheten. Det var det finstilta i partituret, de små detaljerna och därigenom helheten som väckte mest beundran när Helsingfors stadsorkester spelade Mahlers sexa och Leif Segerstam dirigerade för första gången i Musikhuset.
Inför invigningen talades det mycket om hur färgerna i musiken skall bli uppenbara i den nya akustiken. Och visst hörde vi färger, men framför allt detaljer – otaliga kontrapunktiska linjer och enskilda instrument som man tidigare bara kunnat ana trädde fram.
En av Leif Segerstams styrkor är dessutom detaljarbetet och först långt in i stycket, nedsjunken i ett stort orkesterverk, inser jag hur skickligt musikerna formar satsen. Orkestern spelar som en ensemble men också som ett gäng skickliga solister. Tänk bara på Erkki Palolas andäktiga violinsolon, Mika Paajanens valthornsdito eller Aale Lindgréns poetiska engelska horn. Också de heroiska valthornsmelodierna, bleckkoralerna, de temperamentsfulla cellopartierna och gälla klarinetterna etsade sig fast på trumhinnan.
Mahlers Sexa – med den ödesmättade första satsen, ett scherzo som andas dödsförakt, en långsam sats som hör hemma i en annan värld och en final som inleds i delirium tremens – är verkligen ett av mina favoritverk. Konstupplevelsen är utmattande. Det är för stunder som dessa som jag älskar min Stadsorkester.
Om senare konserthalvan upptogs av ett stort och kraftigt orkesterverk var första halvan rena underhållningen. Systrarna Katia & Marielle Labèque – härligt välspelande och lika som bär – bjöd på okomplicerat musicerande i Poulencs Konsert för två pianon som i expressfart gick från en stämning till en annan utan att bryta den karnevalistiska stilen. Det bryska allvaret är för allvarligt och det glättiga för glatt för att det skall gå att ta på allvar. Det är galliskt, briljant, fantastiskt – och alltför snabbt över. Så också det roliga extranumret, Luciano Berios farfar Adolfo Berios Polka för fyrhändigt piano – rena cirkusmusiken.
Poulenckonserten var för övrigt den första pianokonserten i Musikhuset. Hela genren lär få ett lyft i den nya akustiken.