Recension: Johanna Vänttinens virtuosa flöjtdebut
Maria Suokas, piano, Päivi Severeide, harpa, Pauliina Valtasaari, violin, Anni Tiainen-Hammo, altviolin, Petja Kainulainen, cello. Jolivet, Najfar, Piazzolla. Musikhuset, Camerata 27.9.
När Johanna Vänttinen debuterade i tisdags presenterade hon flöjtens uttrycksmässiga vidd med ett program där samtliga stycken var komponerade under de senaste hundra åren. Det övergripande intrycket var att Vänttinen hanterar både fingrar, lungor och läppar med en häpnadsväckande virtuositet som kan användas till snart sagt vad som helst.
Soloavdelningen bestod av Piazzollas tangoetyder nr 2 och 6 och André Jolivets Cinq incantations. Jolivets svit är ett knippe hypervirtuosa etyder där tonsättaren kombinerar influenser från olika ursprungsmusikkulturer med mera modernistisk västerländsk kompositionsteknik. Samtliga solostycken tolkade hon rytmiskt, virtuost och inlevelsefullt. Endast Piazzollaetyden nr 2 kunde ha gjorts aningen friare och ängsligare.
Iranska Reza Najfars (f. 1960) flöjtsonat var ett virtuosstycke med konventionell form och tydlig harmonisk-melodisk profil som Vänttinen framförde tillsammans med Maria Suokas. Spänningen mellan flöjtstämmans orientaliska profil och pianots lätta tongångar var intressant att följa, finalen blev också en ryslig thriller med flöjtens virtuosa kaskader som balanserades mot pianostämmans jämna ström.
Jolivets Chant de Linos, skrivet ursprungligen för flöjt och piano, nu framfört i arrangemang för flöjt, harpa och stråktrio, blev en fin uppvisning i smakfullt kammarmusicerande med medmusikerna Päivi Severeide, Pauliina Valtasaari, Anni Tiainen-Hammo och Petja Kainulainen.
Johanna Vänttinens uppvisning med detta moderna program gör mig nyfiken på att höra hur hon låter i en repertoar med barock och klassicism.