Recension: Insomnio
Musik av Tiensuu, Wood, de Man & Francesconi. Dirigent: Ulrich Pöhl. Solist: Laura Sandee, piano. (Encora)
Utrechtbaserade ny musik-ensemblen Insomnio är något av en motsvarighet till vår egen Zagros, med den skillnaden att medlemmarna kommer från flera länder. Man beställer och framför nutida konstmusik av de mest skilda slag, även om man här koncentrerar sig på en relativt lyssnarvänlig, rytmiskt levande och klangfärgscentrerad modernism.
I det sammanhanget passar Jukka Tiensuu perfekt och utan att behöva anslå några desto mer nationalistiska strängar framstår Nemo (1997) som det originellaste och uttrycksmässigt kreativaste stycket. Susanna Mälkkis Albainspelning med Avanti är mera virtuost driven, medan Ulrich Pöhls tolkning har mera atmosfär och större fokus på den elektroniska biten.
James Woods och Roderik de Mans De telarum mechanicae respektive Chromophores (båda beställningsverk från 2007) klingar expressivt på ett spontant sätt, medan Luca Francesconis kammarkonsert Islands för piano och tolv instrument tar avstamp i en rätt konventionell modernism för att sedan tänja gränserna åt både det ena och det andra hållet.