Recension: Åskväder, buller och flimrande bilder
Finns det musik som fungerar bättre i bakgrunden än i förgrunden? Wilhelm Kvist hävdar att svaret är ja och att skivan med Pierre Jodlowskis musik är ett gott exempel.
Ensemble intercontemporain, IRCAM. Dir. Susanna Mälkki. Sophie Cerrier, flöjt. (Kairos)
Den här skivan kan med fog beskrivas som en prototyp för det vi kallar samtida konstmusik. Parisiska Ensemble intercontemporain och IRCAM-centret förverkligar under ledning av Susanna Mälkki komplexa partitur stora som lakan av en tonsättare som de flesta aldrig har hört talas om.
Fransmannen Pierre Jodlowski (f. 1971) presenterar sig på sin hemsida som kompositör, utövare och multimediakonstnär. Hans musik kännetecknas av hög densitet och placerar sig någonstans mellan en akustisk och elektronisk ljudvärld. Samtidigt lär här finnas en "dramatisk och politisk förankring" som skall stöta bort de flesta kritiker som fått för sig att den samtida konsten inte skulle vara rotad i dagens samhälle.
Viktiga element för Jodlowski är gester, energi, ljud och bilder. Gesterna är musikens kärna, det vimlar av dem. Energi och ljud betyder konkret ljudmassa, som skall göra musikupplevelsen fysisk. Allt är inspelat rätt nära ljudkällan vilket gör att ljudet kommer nära inpå. Och bilder: här finns ett massivt flöde av bilder, bilder som flimrar förbi som i en film.
Knottrig yta
Något av det märkligaste är ändå känslan av att musiken låter bättre i bakgrunden än i förgrunden. I Drones för ensemble med femton musiker består ensemblen av en blandning mellan jazzband och symfoniorkester. Ett virtuost jazzpiano går på i rasande fart med ett trumset som producerar en konstant orolig yta. Stråkarna, flöjten, pianot, basklarinetten och kontrafagotten bidrar med tydliga accenter. Ytan är alltså knottrig och svår att greppa. Att försöka lyssna och finna det vackra i kråksången fungerar helt enkelt inte. Bättre är det att sätta på musiken i bakgrunden och ta intryck. Det är häftig musik, när man väl låter den verka.
Problemet med Jodlowskis – och så många andras musik – är ändå att styckena låter alltför lika. Alla de ord jag använder om Drones går nämligen lika bra att tillämpa på Barbarismes, med den skillnaden att också människoröst och elektronik gör sig gällande. Och de elektroniska inslagen är nästan de intressantaste. Häftiga effekter såsom åskväder och kyrkklockor har en väldigt konkret innebörd och strukturerar och kommaterar musiken som annars går på för egen maskin i ett rätt nåjsigt ljudlandskap.
Dialog/No Dialog för flöjt och elektronik är skivans kanske originellaste stycke med en tydlig elektroakustisk profil, där Sophie Cherriers flöjt för någon slags dialog med den elektroniska ljudvärlden.
Allt sker under Susanna Mälkkis distinkta ledning och beskydd. Ensemble intercontemporain spelar med anmärkningsvärd precision.