En pojke hittar sin plats
Dramatisering, regi och visualisering: Markus Virta. Musikarrangemang: Jussi Vahvaselkä. Ljusdesign: Jouni Haavisto. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Smink och frisyr: Sabina Segerström. I rollerna: Simon Häger, Cécile Orblin, Bror Österlund. Åbo Svenska teaters premiär på Vrethalla i Kimito 22.9
För dagens barn är Rasmus på luffen antagligen en av de mindre kända Astrid Lindgren-berättelserna. Den innehåller inte så mycket fantasi eller Bullerby utan tar avstamp i Fattigsverige. Åbo Svenska Teater som sätter upp Rasmus på luffen som turnépjäs låter också inledningssången påpeka det. Det är en historia från fattiga dagar, lite som en saga från en svunnen tid. Men samma morgon som jag ska skriva ner intrycken av premiären på Vrethalla i Kimito hör jag på nyheterna att allt fler barn och unga i Sverige är hemlösa, och att de inte alltid vågar vända sig till socialen, eller vet hur man gör det. Det ger en lite att tänka på.
I Lindgrens berättande finns alltid ett glest ytskikt som släpper in mognare, frågande blickar. Varför bor Rasmus på barnhem, vilka är egentligen skurkarna som rånar brukskontoret, och varför är det så enkelt att skylla brottsligheten på luffarna? Allt detta behöver man inte svara direkt på eller berätta för barnen, men berättelsen behöver en medvetenhet om att man sett det.
Anslaget i ÅST:s Rasmus på luffen är först ganska käckt, man initierar ett äventyr. Att gå på luffen ser ju ut just så för våra tiders barn. Men starka känslor ligger på lur, övergivenheten och hungern, men också glädjen i att få gå med någon annan, att få vara med och dela. Barn förstår sådant direkt, och man kan fortsätta rakt in i historien.
Alla roller görs av tre skådespelare. Bror Österlund kreerar för det mesta Paradis-Oskar, Cécile Orblin och Simon Häger delar på rollen som Rasmus och också alla andra som behövs, skurkar, poliser, gumman Lille-Sara (som Häger fyndigt gestaltar) fröken Hök, länsman och några till. Att man är få är praktiskt med tanke på turnéupplägget, men det fungerar sceniskt oväntat bra. Att det blir lite trängsel är närmast till fördel, barnpubliken njuter av de överraskande entréerna.
Österlund gör sin luffare med värme, men också med en viss distans, som man minns från boken. En som kryddar sitt tal med så många konstigt brutala ordstäv gör det inte bara för att vara rolig. Man bryter för paus mitt i en spännande scen där skurkarna har dragit pistol, och återknyter senare med en liten knorr. Det snabba tempot är en av föreställningens trumfkort, liksom scenografin, som har väggar och tak som en gammal lada, men som går att omskapa till vilken miljö man vill med blotta närvaron.
Spänningen blir stundtals ganska tät, men skurkjakten tar inte över hela historien. Dramatiseringen har i upplösningen hoppat över en av originalberättelsens episoder och styrt rakt på slutstationen, som är rörande, och som Orblin ger extra tyngd åt genom sin gestaltning av mor Martina. En pojke har hittat sin plats.