Recension: Lördagsgodis i lösvikt
Inga stora symfonier men fem mindre stycken serverades under helgens HSO-konsert.
Dir. John Storgårds, sol. Ville Hiilivirta, valthorn. Stravinsky, Mozart, Mussorgskij, R. Strauss, Liszt. Musikhuset 24.9.
Stadsorkestern bjöd återigen på ett finurligt program à la John Storgårds. Här serverades inga stora symfonier, men nog fem mindre stycken av fem kompositörer: som inledningsnummer Stravinskys sällan hörda elva balettscener (1940) åtföljda av två valthornskonserter och två orkestrala favoriter.
I onsdags stoltserade RSO:s konsertmästare Petri Aarnio som solist framför sin orkester och på HSO:s konsert i lördags var det stämledaren för orkesterns valthornssektion Ville Hiilivirta som fick tolka solistpartierna. För Hiilivirta blev det hela två hornkonserter, Mozarts D-durkonsert K 412 och Richards Strauss Ess-durkonsert från 1942.
Mozartkonserten tror jag egentligen borde uppfattas som ett stort skämt när Mozart i partituret instruerar solisten med ord som "hjälp", "andas!", "Gå på!", "Är du inte ännu framme", "ditt dumma svin", "klåpare" och "Bravo". Mot den bakgrunden upplevde jag att Hiilivirta tolkade solopartiet onödigt beskedligt, om än alltid smakfullt. Också Strausskonserten med sina kapriciösa virtuospassager kunde ha gjorts livligare; här passade dock Hiilivirtas sobra grepp bättre. Allra bäst gjorde sig prologen ur Brittens Serenad op. 31 – inte Nocturne – som Hiilivirta spelade som encore.
Balett utan intrig
Stravinskys balettscener klingade både exotiskt och intressant. Till skillnad från musiken till Eldfågeln, Våroffer och Apollo saknar Scènes de ballet (1940) en egentlig intrig, något som öppnar upp för de mest mångskiftande tolkningar. Den mångfasetterade musiken bjuder på rikliga variationsmöjligheter till exempel vad dynamik beträffar. Visst kunde dynamiken ha varierats ännu mera, men redan nu fanns här mycket gott.
Mussorgskijs orkesterfantasi En natt på det kala berget (En natt på Blåkulla) är ett av historiens intressantaste exempel på vilka stora skillnader som kan göra sig gällande mellan en originalversion och en senare version. I nu hörda originalversionen från 1867 (editerad av Georgij Kirkor) är det full fräs från första början, medan Rimskij-Korsakovs friserade version från 1908 i högre grad bygger på spänningarna mellan pianissimo och fortissimo.
Liszts Mefistovals nr. 1 är ett svårt stycke både som solopiano- och orkesterstycke. Liksom i Mussorgskij lyckades stråkarna övervinna partiturets utmaningar bättre än de övriga sektionerna. Med facit på hand kunde ytterligare en övning ha gjort susen. I programmet fanns dock stor potential och tidvis lyckades man utmärkt.