Recension: Mer buskis än Brecht
Text: Bertolt Brecht. Översättning: Kalevi Haikara. Regi: Vito Taufer. Scenografi: Sampo Pyhälä. Ljus: Mia Kivinen. Ljud: Tommi Koskinen. Dräkter: Anna-Leena Kankaanpää. På scenen: Jenni Banerjee, Antti Lang, Mira Kivilä, Asko Sahlman, Eeva Putro, Antti Laukkarinen, Miina Turunen, Timo Torikka, Kari Hevossaari, Suzanne Ylönen. Premiär i Norrskenssalen 14.9.
Utanför Esbo stadsteater står mercedesar och bmw:er parkerade på den våta asfalten. Foajén befolkas av damer i blazrar och herrar i kostym som i vimlet försöker balansera skumpaglaset och sachertårtan på brickan. Frågan är om det i själva verket är här och inte inne i salongen som Bertolt Brechts Bröllopet spelas upp. För det är ju om oss – medelklassen – pjäsen handlar och också mot oss strålkastaren i slutändan borde riktas. Det händer dessvärre inte i Pikkuporvarihäät.
Början bådar ändå gott. Den underfundigt lutande scenen antyder att situationen vi ställs inför är på gränsen att tippa över, vilket också den gula potatisen som faller från assietten på middagsbordet och ofrivilligt rullar ner till scenkanten humoristiskt signalerar.
Bordet på scenens mitt är klätt i linneduk och översållat av gräddvita rosor och allehanda delikatesser. Här sitter det prydliga bröllopssällskapet, Jenni Banerjees brud i slöja och Antti Langs brudgum i himmelsblå frack. Det är småborgerligt så det förslår, tänk Fanny och Alexander eller en tavla av Krøyer.
Att de nio skådespelarna sitter vid
den ena långsidan med ansiktena
vända mot publiken ger sken av delaktighet i äkta brechtsk anda. Men
förväntningarna infrias inte. Ensemblen spelar konsekvent inåt och någon publikkontakt uppnås inte.
Lögnen luktar
I komedin Bröllopet från 1919 synar Brecht livslögnen om att konsumtion ger lycka. Under bröllopsmiddagen – den största av alla ritualer – krackelerar den småborgerliga fasaden bokstavligen. Möblerna som brudgummen själv har snickrat och fogat ihop med hemkokt lim faller samman under gästernas tyngd. Till på köpet börjar limmet lukta. Så skör är skenlyckan och så illa stinker självbedrägeriet.
Den slovenska regissören Vito Taufer skapar en buskisartad supfest på scenen. Det är underhållande, men det politiska djuret Brecht lyser med sin frånvaro.
Asko Sahlman gör en underbart burdus tolkning av brudens pappa som till dotterns bestörtning delar med sig av grovkorniga historier. Härlig är också Mira Kivilä som uptight mamma till brudgummen. Hon gör träffande komedi och kunde med sin Chaneljacka, blonda svinrygg och tillrättalagda ton lätt misstas för en samlingspartistisk riksdagskvinna. Sahlmans och Kiviläs komiska pardans hör till kvällens höjdpunkter. Antti Laukkarinen påminner om en full hockeyspelare i rollen som brudgummens vän. Det unga brudparet Banerjee och Lang lyckas leverera ett hjärtligt slut trots en vacklande start.
Sampo Pyhäläs scenografi är som lånad ur lustiga huset på Borgbacken men vad man vill säga med estetiken är oklart. Ett större problem är att jag inte har någon aning om vart regissören Taufer vill komma. Regin är lös och i stunder stampar föreställningen på ställe. När figurerna har sönder rekvisitan antyds karneval, men i slutet blir dekonstruktionen mest stökig och slitsam.
Man kunde helt enkelt ha vågat mer. I dagens konsumtionshets, i våra fåfänga försök att förvandla 1700-talstorp till slott med hjälp av vitfärg och inredningstips ur Lantliv behöver man inte leta länge för att inse att Brecht nittio år senare