Recension: Energifylld musikalisk signatur
Dirigent: Olari Elts. Solist: Marko Ylönen, cello. Haapamäki, Saint-Saëns, Sjostakovitj. Tapiolasalen 16.9.
Olari Elts är nytillträdd förste gästdirigent för Helsingfors stadsorkester, men dirigerar HSO först i december. Som tur är får vi höra denne alltid lika inspirerande dirigent på andra håll under höstens lopp och först ut på plan var Tapiola Sinfonietta, som hade engagerat Elts för ett lika originellt som stimulerande program.
Elts sysslar gärna med ny musik och då Sampo Haapamäki är Tapiola Sinfoniettas huskompositör i år var det naturligt att inleda med Signature, Haapamäkis genombrottsverk från år 2003, som faktiskt uruppfördes av just Elts.
Det handlar om en i sig föga märkvärdig basmodernism som var lätt passé redan när det begav sig, men Haapamäkis uttrycksbehov är enormt och han laddar verket till bredden med energifylld substans och hinner under tio minuter säga mera än de flesta under den tredubbla tiden.
När han dessutom har den tekniska förmågan att strukturera sitt material på ett överskådligt sätt utformar det hela sig till en kammarmusikalisk tour de force av ett slag som vi inte sett alltför ofta på våra breddgrader. Inte illa av en 24-åring, som sedan dess etablerat sig som vår kanske klarast lysande stjärna i sin åldersgrupp.
Filmhistorisk raritet
Detta balanserades sedan på ett spännande sätt mot Saint-Saëns eleganta Första cellokonsert, som befinner sig ungefär så långt man kan föreställa sig från Haapamäkis tidsinställda musikaliska bomb, men som inte desto mindre i Marko Ylönens passionerade tolkning på ett smått mirakulöst sätt antog skepnaden av det musikaliska myntets andra sida.
De konstnärliga planerarna hade haft en bra dag på jobbet när programmet skissades upp. Andra avdelningen var tillägnad filmmusik och inleddes med en raritet av stora mått, Saints-Saëns romantiskt drypande musik till Lönnmordet på hertigen av Guise från 1908. Historiens första specialkomponerade filmmusik, som tyvärr inte hördes i sin helhet.
Sjostakovitj var en av förra århundradets mest produktiva filmmusiktonsättare och den 20 år senare tillkomna musiken till Det nya Babylon är avfattad i den för hans ungdomsproduktion så typiska vulgärpopulära stilen med polkor, valser och can can på revy medan allvarligare tongångar som pekar mot symfonierna gör sig gällande här och där.
Elts var fullkomligt inne i det sjostakovitjska idiomet och tecknade de ställvis rätt groteska karaktärerna med lagom bred pensel. Sinfoniettamusikerna trivdes av allt att döma ypperligt med sin gladlynte domptör och spelade stundtals på toppen av sin förmåga.