Viva la Vivica!
Bengt Ahlfors bok om Vivica Bandler ger en gedigen bild av den finländska teaterns grand lady. Men recensenten ifrågasätter författarens syn på det konstnärliga arvet.
Schildts 2011.
När dramatikern och regissören Bengt Ahlfors tog över Lilla Teatern år 1967 efter Vivica Bandler lär han ha sagt: Nu vädrar vi ut all bandlerism. Vad Ahlfors avsåg med bandlerism kan man nog läsa sig till i hans färska biografi över företrädaren. Kritiken är inte skonsam: hon manipulerade, utpressade (ofta per telefon), krävde osund lojalitet av sina barn (skådepelarna) och hade överklassfasoner (som att vägra åka spårvagn och låta sig duas).
Men Ahlfors är på inget sätt blind för andra sidan av myntet, tvärtom är förtjänsterna många hos Bandler: en måttlös iver, otroliga PR-kunskaper, förmågan att hitta och förlösa talanger som Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson och till på köpet ett ekonomiskt sinne – spara på tändstickor, drick champagne, som hennes motto löd.
Vivica Aina Fanny von Frenckell föddes år 1917 i Storfurstendömet Finland och dog år 2004 i våningen på Villagatan i Helsingfors. Däremellan hann hon regissera ett åttiotal pjäser, leda Lilla Teatern, Stockholms stadsteater, Tammerfors teatersommar, starta Finlands första nattklubb (Le Club de Sauna under olympiasommaren 1952), marknadsföra det svenska språket i Finland och finländsk kultur i Norden.
”V”, som Ahlfors kallar henne, kan beskrivas som ”intensivt sensuell och skygg för beröring, tuff som fan och ohyggligt sårbar” . Utan tvekan var hon motsägelsefull och det är kanske därför Människan Vivica Bandler inte lyckas slå Bandlers egen självbiografi, Adressaten okänd, som hon skrev tillsammans med Carita Backström år 1992.
Jämfört med Bandlers mustiga skröna som har ett starkt skönlitterärt drag beskriver Ahlfors visserligen utförligt men torrt. I Adressaten okänd varvas flyktiga rader till ett kryptiskt ”du” med skryt och rojsigheter – enligt egen utsaga skrev hon boken mellan knullen. Men mellan raderna skymtar en skörhet, hon bjuder också på motgångar.
Trots att Ahlfors bok inte når lika högt upp har den många förtjänster. Han lyckas sammanfatta en diger yrkesbana och elegant sno samman trådarna, förpacka det hela i ett intresseväckande och snyggt paket. Boken ger en bred kontext och viktiga nycklar, också just till Adressaten okänd.
Mymlan
Ahlfors närmar sig V systematiskt genom hennes olika roller, vi möter regissören, chefen och författaren. De mest spännande kapitlen behandlar ändå Bandlers familje- och kärleksliv.
Ahlfors konstaterar att Bandler likt pappa Erik von Frenckell lämnade efter sig en rad erövringar. Trots äktenskapet med Kurt Bandler ansåg hon att ”själens nyckel heter fitta”.
Kapitlet om det erotiska djuret heter ”Mymlan” – tidens kodnamn för en lesbisk kvinna. Att det sedermera också blev namnet på en figur med karakteristik hårknut i Tove Janssons böcker för oss in på relationen mellan de två. Enligt Ahlfors var Jansson den stora kärleken i Bandlers liv. Han stöder sig på brevväxlingen han tagit del av där Bandler förkunnar sin kärlek (vad Jansson svarar får vi inte läsa eftersom hennes släktingar inte tillåter publicera breven). Men kanske ännu starkare lyser bilden av Tofslan och Vifslan (Tove och Vivica) med den röda kungsrubinen tryggt förvarad i sin kappsäck.
Feminism saknas
Medan jag slukar sidorna som underhållande skildrar privatlivet är kapitlen om hennes konstnärskap svårare att ta till sig. Problemet är att jag som aldrig sett en Bandlerproduktion helt får lita på Ahlfors, små anekdoter och recensionsfragment som stöder hans tes. Ahlfors var hennes vän men också efterträdare, på sätt och vis en konkurrent, och det färgar utan tvekan beskrivningen.
Han menar att hennes personregi fungerade och att föreställningarna höll på premiären, men att de sedan kunde vittra samman ganska abrupt. Hon hade öga för konstnärer, till exempel gjorde Ionesco sin debut utanför Frankrike i Finland tack vare henne, men någon stor konstnär blev hon själv aldrig. Det samma gällde filmkarriären. Ahlfors antyder att hon inte var något annat än en tolk när Jaques Feyder spelade in filmen Flykten norrut i Lappland.
Trots att han säkert har rätt på många plan kan jag ibland känna av ett förringande. Också påpekanden – både uttalade och outtalade – om hennes brist på anspråkslöshet irriterar. Hon var en typisk auktoritet, samtida med surgubben Ingmar Bergman, varför skulle hon egentligen ha behövt vara ödmjuk?
Jag saknar ett feministiskt perspektiv. Ahlfors skriver att hennes kön aldrig belastade, men jag undrar ändå om det inte krävde en särkilt hård ledarstil. Trots hennes sociala kapital var förutsättningarna annorlunda för en lesbisk kvinna än för en heterosexuell man. Så könet belastade nog, också eftermälet.