Recension: Pierrot Lunaire i ny dräkt
Regi Jaakko Nousiainen. Jari Piitulainen, ljus, Kaisamaija Uljas, dockor. Annika Fuhrmann, sopran. Turkka Inkilä, flöjt, Taavi Oramo, klarinett, Kari Olamaa, violin, Johanna Tarkkanen, cello, Gaile Griciute, piano. Pressvisning i Kabelfabriken 14.9.
Arnold Schönbergs knappt hundra år gamla Pierrot Lunaire (1912) är ett på många sätt märkligt och på allt sätt expressionistiskt verk. Originaltexten av Albert Giraud, som översatts till tyska av Otto Erich Hartleben, är djuplodande och psykologiserande och rör sig till stora delar i det undermedvetnas värld. Schönbergs verk är skrivet som en sångcykel med tre gånger sju sånger, där en berättare – oftast en sopran – är satt att med exakta tonhöjder tolka en text som betyder så mycket men ändå ingenting. Ett slående exempel på den dekadenta, snedvridna och lite groteska konsten.
Vad får då Berlinbaserade tonsättaren Miika Hyytiäinen (f. 1982) att gå in i ett lika helgjutet verk och påta i Schönbergs partitur för att lägga till egenhändigt komponerade avsnitt? Om vi får tro programbladet visste Hyytiäinen från första början att han en dag skulle återkomma till Pierrot Lunaire. Enligt egen utsago tyckte han också att Schönbergs verk på ca fyrtio minuter var en aning kort.
Intima drömmar
Hur väl skiljer sig då Hyytiäinens tilllägg från originalsatsen? Extremt väl kan man konstatera. Hyytiäinens nykomponerade avsnitt kallas Schattenträume (skuggdrömmar) och fungerar som ett slags dramaturgiska fermater eller kadenser. Om Schönbergs musik framskrider dynamiskt i jämn takt stannar händelserna upp i Hyytiäinens mellanspel; långa toner och tremolon karakteriserar satsen. Mot slutet glider Schönbergs och Hyytiäinens avsnitt allt mer inpå och in i varandra.
Texten i tilläggen baserar sig på sopranen Annika Fuhrmanns nedtecknade drömmar från våren 2010. Drömmarna ger det hela en intim prägel och fungerar som en konkret pendang till det djuplodande innehållet i originalverket. Fuhrmann tolkar både original- och tilläggspartierna med en väldig inlevelse och human förståelse. Extra spänning ger hennes snabba vibrato.
Också musikerna gör berömvärda insatser. Om Schönbergs musik ibland fått onödigt karga tolkningar och känts svårfattlig visar musikerna här hur man spelar belevat och fraserar Schönberg vackert.
Polemiskt uttryck
Pierrot Lunaire har oftast gjorts rätt och slätt som konsertframförande, men den här gången är det annorlunda. Jaakko Nousiainens regi har så många impulser att det är omöjligt att snappa upp alla vid första åsynen. Det är mycket svartvitt som gäller, men också andra färger som blått, grått, rött och orange gör sig gällande. Uttrycket är starkt, lite polemiskt och deklamerande och mycket teatraliskt.
Hyytiäinens tre år i Berlin har satt sina spår. Slutresultatet är tyskare än vad tyskarna själva hade åstadkommit. Inte desto mindre är föreställningen intressant.
För två år sedan såg jag Madame Herz und Herr M. där Hyytiäinen framgångsrikt mixade Mozartarior med egen musik. Nu kan jag konstatera att han tycks ha funnit sin nisch.
Pierrot Lunaire und drei Schattenträume visas endast två gånger, to 15.9 och fre 16.9 kl. 20 i Turbinhallen i Kabelfabriken.