Recension: Stilistiskt tvärsnitt
Verk för violin och piano. Pekka Kuusisto, violin & Paavali Jumppanen, piano. (Ondine)
Ondine fortsätter kartläggningen av Einojuhani Rautavaaras musik och samlar på senaste skivan produktionen för violin och piano. Den är inte stor, men den gör ett åskådligt tvärsnitt i Rautavaaras stilistiska utveckling och det är bara den mest radikala perioden som lyser med sin frånvaro.
Tre av styckena är skrivna för tävlingar, Dithyrambos (1970) och Variétude för soloviolin (1974) för Sibeliustävlingen, Notturno e danza (1993) för musikinstitutet Juvenalias kammarmusiktävling. Två av styckena, Summer Thoughts (1972/2008) och April Lines (1970/2006), är på typiskt Rautavaaravis bearbetningar av tidigare material, medan den nostalgiskt stämningsmålande Lost Landscapes (2005) är en regelrätt sonat till allt utom namnet.
Skivans stora clou är dock Pekka Kuusistos lika geniala som självklara idé att presentera originalversionerna av polskorna som ligger till grund för pianosviten Pelimannit (1952). Inte alla hade gått i land därmed, men för Kuusisto är inget mänskligt främmande och samma gäller för övrigt flyhänte flygelkompisen Paavali Jumppanen.