Recension: Om livets verkliga mening
Kaija Saariahos tonkonst har alltid rört sig nära människans innersta väsen – känslorna, sinnena, drömmarna. Klarinettkonserten D’om le vrai sens är inte mindre existentiell musik.
Dir. Sakari Oramo. Kari Kriikku, klarinett; Anu Komsi, sopran. (Ondine)
Det finns någonting tidlöst över Kaija Saariahos musik. Impulser från det förflutna ger upphov till ett individuellt tonspråk som är varken eklektiskt eller avsiktligt komplicerat. En universellt humanistisk tråd löper genom Saariahos produktion. Musiken frammanar det som genom tiderna har funnits hos oss människor – känslorna, sinnena, drömmarna och vetskapen om vår egen dödlighet.
Impulsen till klarinettkonserten D’om le vrai sens (Om människans verkliga sinne eller mening) har Saariaho fått från den medeltida gobelängserien Jungfrun och enhörningen, som hänger i Clunymuseet i Paris.
Konsertens sex satser motsvarar de sex gobelängerna som illustrerar människans olika sinnen – hörseln, synen, luktsinnet, känseln, smaken och det mystiska sjätte sinnet. Verkets titel är ett anagram av texten ”A mon seul désir” (Till min enda lust) som står på den sjätte gobelängen.
Solisten i fokus
Som väntat blir Kari Kriikkus solistinsats en upplevelse. Med sin klarinett frambingar han otroliga glissandon samt utforskar den arkaiskt tjutande ändan av klangen. Saariaho behandlar orkestern som ett massivt instrument, en rörlig, brusande klangmassa ur vilken slaginstrumentens klirr och rassel bryter fram. På skivan förblir orkesterfärgerna dock någorlunda matta, vilket kan bero på inspelningsomständigheterna i Kulturhuset i Helsingfors. Man kan inte undvika att fundera på hur det skulle låta i det nya Musikhuset.
Orkestrationen kommer mer till sin rätta i orkesterverket Laterna Magica (Den magiska lyktan) som spelats in i Finlandiahuset. Laterna magica, en tidig apparat som användes till att trolla fram levande bilder, är också titeln på Ingmar Bergmans memoarer. I Saariahos verk är Bergmans text närvarande i form av några utvalda tyska ord som träblåsarna viskar i sina instrument. Enligt den bästa tonmålningstraditionen är musiken än mekaniskt repetitiv, än dramatiskt stigande, tidvis rentav aggressiv, och alltigenom fängslande.
I de fyra Leinosångerna (Sua katselen, Sydän, Rauha och Iltarukous) uppträder Saariaho som melodiker. Sopransolisten ritar hjärtskärande linjer mot orkesterns dystra underström.
Saariaho har fängslat det för Leinos dikter så väsentliga korsdraget mellan lycko- och dödskänslor. Jag gläds över att texten får flyta naturligt i hela fraser. Anu Komsis röst stiger utan besvär från djupa dälder till bländande höjder. Som en ytterligare bonus till den fina helheten är Susanna Välimäkis texter i omslagshäftet både inspirerade och inspirerande.