Recension: Surrogat för en självbiografi
I Jörn Donners färska bok om Mannerheim ser man författaren se sig själv. Huvudpersonen är en sorts förevändning för självbespegling; resultatet ett surrogat för en memoar, menar Hbl:s recensent Fredrik Hertzberg.
BIOGRAFI
Söderströms / Atlantis 2011
Kort innan Renny Harlins version av filmen om Mannerheim slutligt lades ned i våras gick Jörn Donners femdelade Mannerheim-dokumentär i tv. Att det mer anspråkslösa formatet var lämpligare än en påkostad actionfilm, det tyckte rentav en del av Harlins egna fans. Det är svårt att föreställa sig att en figur som Mannerheim kunde gå hem som action hero utomlands.
Anteckningar om Mannerheim är titeln på Donners bokversion; tv-serien remedierad. Frågan är om inte boken på 160 sidor som vanligt är den ultimata formen. Här finns inga bilder, för all del, men det gör å andra sidan ärendet tydligare; det handlar om Donners personliga vision av Mannerheim, en lättillgänglig, närapå kåserande framställning för en bred publik.
Nonchalans som döljer mödan
Det ska genast sägas att det är det ringa omfånget och greppet – Donners sprezzatura, en sorts nonchalans som döljer mödan – som är bokens styrka. Men också det att föremålet behandlas med stor respekt. Vi har inte att göra med någon vulgärmarxistisk eller vulgärpsykologisk avtäckning eller blottläggning, här slösas exempelvis inte många ord på Mannerheims påstådda homosexualitet. Donner säger sig rentav sympatisera med Mannerheims ”aristokratiska sätt att blotta bara en del av sin personlighet”, med tillägget ”på samma sätt som jag”.
Att tala om hjälteidentifikation vore att ta i, men visst är det uppenbart att Donner gärna jämför sig med sitt föremål. Anteckningar om Mannerheim har inslag av självbiografi, liksom alla biografier (fastän här mer explicit). Mannerheim korsar ibland släkten Donners väg; så där finns en konkret anknytning. Kanske man också kan se boken som ett ytterligare närmande till den problematiske fadern Kai Donner, som också skrev sin biografi över Mannerheim – den första.
Men det handlar kanske också om livsideal. Vem är man, hur vill man bli sedd? Donner själv är mer än intellektuell, mer än handlingsmänniska. Inte utpräglat det ena eller det andra. Mannerheims mångsidighet – fältmarskalk, upptäcktsresande, fotograf, skriftställare, president, med mera – speglas i Donners egen dito. ”Postmästare i Heinola” – det var mardrömmen för Mannerheim. Men en sådan minns man för en sak. Mannerheim och Donner är mer undanglidande.
Det gäller för Donner att tangera i vilken mening han själv består – ”av handlingar och en svårtolkad person”, som han själv säger om Mannerheim, dvs. utan att kunna knytas till ett entydigt objekt (i stil med Sibelius symfonier eller Alvar Aaltos sockerbit). Donners lösning är heraklitisk; Mannerheim var inte densamme när det begav sig som han var vid livets slut, och ingenting annat heller – där hans gärning t.ex. gällde frihet kom friheten slutligen att handla om helt andra saker än dem han själv haft i sinnet. Och, vad viktigare är, han kom i någon mån att acceptera detta.
Det finns paradoxalt nog en tröst i ett sådant perspektiv. Inte bara att det går konjunkturer i allt och att vi alla potentiellt får våra femton minuter av berömmelse (och kanske upprättelse). Utan också i enlighet med det epikureiska ”Där jag är, är inte döden, och där döden är, är inte jag.” Så tycks både Mannerheim och Donner ha levt; inte klamrande sig ängsligt fast vid identitetens halmstrå – som postmästare i Heinola, exempelvis – utan expanderande, ständigt. I en mening finns vi inte kvar i de objekt vi lämnar efter oss.
Hur minns man en kameleont?
Men hur minns man en sådan ”kameleont”? Det är bokens underliggande motiv. Donner följer inte livet kronologiskt och linjärt. Utan essäistiskt, genom associationer och digressioner; vi får se en skymt av helheten, den glimtar till. Han tar fasta på detaljer (Mannerheims toalett, hans mustasch, omsorgen om den egna personen), ger oss några (inte för många) citat, för ett löpande resonemang kring den historiska kontexten, spekulerar kring vad Mannerheim hade tänkt om fenomen i våra dagar.
Många av Donners resonemang är intressanta och underhållande. Men om Anteckningar om Mannerheim kan man säga detsamma som om Donners Diktonius Ett liv (2007). Nämligen att föremålen är en sorts förevändningar för självbespegling; surrogat för en självbiografi, förklädd memoar. Alla biografier är självbiografier, heter det, men här gäller också den heraklitiska poängen: ett grepp som varit fräscht blir lätt beprövat och slutligen mindre fräscht. (Särskilt i en tid av dagboksbloggande och självbespeglande journalistik.)
”No really great man ever thought himself so”, skrev en annan stor essäist, William Hazlitt. Ögat ser inte sig självt, när det ser – om det gör det vet vi att det ser sig i spegeln. Den effekten har ibland Donners stil; vi ser honom se sig själv. Då ser han inte oss och det förtar något av den stilistiska fräschör, som annars – enligt bakpärmen – är så ”mannerheimsk”.