Recension: Jag skriver – därför existerar jag
Till synes hämningslöst utnyttjar Claes Andersson det egna jaget för att kunna skapa bilden av den åldrande Otto. Ändå bibehålls för det mesta en liten måttfull distans, konstaterar Tuva Korsström när hon läser Claes Anderssons nya roman.
Roman, Söderströms 2011
Huvudpersonen i Claes Anderssons nya roman Ottos liv är en 72-årig man som befinner sig i ett limbo mellan det aktiva yrkesliv som han har lämnat och den förnöjsamma pensionärstillvaro som han vägrar att inordna sig i. Han fylls av existentiell förtvivlan över tomheten, av en kluven inställning till livet och döden:
”Otto är manisk, Otto är ensam, Otto är rädd, Otto springer undan sig själv, Otto skulle helst vilja vara någon annan, Otto dyker in i sitt huvud, Otto är här och redan borta, Otto ger upp, Otto ger aldrig upp, Otto lever för evigt, Otto är snart döende, Otto är en kardborre som fastnat i trosorna, Otto är målmedveten och vilse. Otto vet inte vad han vill vilja. Otto, var är han? Vem? Vems? Varför?”
En säker identitet återstår dock i denna förvirring: författarens. Otto känner sitt existensberättigande när han skriver. Han skriver på boken om Ottos liv, här och nu. Han ger en detaljerad bild av sitt 16 kvadratmeter stora arbetsrum i Mejlans, dit han varje dag – helg som söcken – tar sin tillflykt undan den oplanerade existensen i Esbovillan, undan den kritiska sambons frånvaro, undan spelbegäret, undan tvånget att fylla sin tillvaro med något annat än att just – skriva.
Otto skriver, därför tänker han, därför är han till. In i de fria associationerna som formar sig till boken om Ottos liv tränger sig samtiden in: den nya rasismen och invandrarfientligheten, de romska tiggarna, den personfixerade sensationsjournalistiken, illdåden och dödsskjutningarna, högern som annekterar vänsterns politiska argument, SFP som vänder kappan i kärnkraftsfrågan – allt som har förändrats sedan Otto själv var en politisk påverkare i samhället. Otto finner sig ta ställning för och emot – mest mot – där han sitter vid det något rangliga skrivbordet i Mejlans.
Ett stilla hulkande
Det händer också saker i hans händelsefattiga liv. Otto ger sig ut på stan under Konstens natt och betraktar med förundran hur ungdomen super och knullar i Esplanadparken. Han genomgår en bypass- operation och kommer i kontakt med folket i form av fem andra skrabbiga hedersgubbar som han delar rum med. Han rörs till tårar av barnbarnens uppvaktning vid sjukbädden. Överhuvudtaget försummar han inga tillfällen att betyga barnen och barnbarnen sin andliga tillgivenhet, men relationen till dem förefaller inte kunna lindra hans existentiella tomhetskänsla. Det gör inte heller den drömlikt uppdykande älskarinnan och framför allt inte sambon som för det mesta befinner sig på resa i något avlägset buddhistiskt land.
En momentan räddningsplanka blir barnterapeuten Tuula, specialist på gråtterapi och källan till det stilla hulkande som Otto hör från en närbelägen våning i Mejlans. Tuula öppnar barndomens portar för Otto, de bortträngda upplevelserna av kriget med den frånvarande fadern och den ängsliga och osäkra modern. När Tuula försvinner ur Ottos liv står han inför en ny ensamhet och en ny lång och kall vinter. Det återstår bara att med schvung iscensätta den egna begravningen.
Ja, vad, vem är Otto. Är han en vettvilling på självmordets brant, en gosig farfar, en veteranpolitiker med de rätta åsikterna, en ansvarslös spelare, en hängiven jazzpianist, en förströdd föredragshållare, en eldig älskare med hjärtinfarkten på lur? Ottos liv är en fritt associationsrik och därför också splittrad bok, som pendlar mellan absurdism, realism och journalistisk samhällskritik. Ibland uppnår berättelsen en stor intensitet, ibland pendlar den mellan neutralt memoarskrivande och fragment av rutinmässiga politiska kolumner.
Berör och upprör
Ottos liv är på många sätt en berörande och upprörande bok om ålderdomen. Till synes hämningslöst utnyttjar Claes Andersson det egna jaget för att kunna skapa bilden av den åldrande Otto. Han ställer sig framför spegeln med sin hängbuk och sina operationsärr, han öser ur sina erfarenheter, drömmar och fantasier. Ändå förefaller det som om han inte riktigt vågade löpa linan ut, han bibehåller för det mesta en liten ironisk och måttfull distans – vilket också var fallet i hans charmerande självbiografi För varje slag mitt hjärta slår, där han snarare bevakade än öppnade sitt livs hemligheter.
I den lilla skriften Har du sett öknen blomma? Om skrivandets lust och vånda (2006) formulerade Claes Andersson det självutgivande skrivandets dilemma: “Lika väl som skapandet rymmer upplevelser av allmakt och gränslöst välbefinnande rymmer det också rädsla, ambivalensens alla motstånd som vår självbevarelsedrift tycks mobilisera”.