Recension: Att fiska i bottenslammet
I Sprickor har Kjell Westö mikrat upp ett antal texter från tjugofem år som krönikör och essäist. Men kanske är det med tidningstexter som med fiskar, de avnjuts helst färska.
Sprickor. Valda texter 1986–2011 Söderströms 2011
Redan i det lite splittrade förordet konstaterar Kjell Westö att kolumner, krönikor och samhällskritiska essäer sällan håller för återutgivning. ”Att kommentera samtiden är att skriva i mörkt vatten, det skrivna sjunker ner i bottenslammet, rostar bort.”
Den högstämt poetiska tonen till trots undrar man spontant varför författaren och Söderströms ändå har velat försöka. Råder det sådan brist på nyskrivet material i Svenskfinland, att det bästa man kan uppbåda är några rostiga Kjell-kolumner?
Eller kan det vara så att Westös myckna produktion i tidskrifter som Hufvudstadsbladet, Dagens Nyheter, Samarbete, och Ny Tid faktiskt håller för ännu en omgång i tryckpressarna ...
Söderströms verkar tycka det, men svaret blir nog ett nja.
Fint öga för detaljer
Cyniskt skulle man rent av kunna hävda att hela projektet är ett utslag för den fantasilöshet som kännetecknar bokbranschen i dag. Det satsas gärna på säkra kort, och för en förläggare borde det inte finnas någon säkrare trumf än Helsingforsdraken, vars texter här återvinns och paketeras om till en ”best of Kjell Westö”.
Om man lägger själva upplägget åt sidan och koncentrerar sig på innehållet, är det lättare att vara positiv. Westö har ett fint öga för detaljer. Inget hugskott är för litet, ingen vardag för grå för att göras om till en krönika. Genom att beskriva det lilla, fångar man ofta det stora, tycks han resonera, och essäskrivandet blir mer ett försiktigt nosande kring ett ämne än ett försök att hala in självklara poänger.
Romanläsare som följt honom genom åren kommer känna igen tankegångar och motiv i texterna. Det är bitterljuva minnen från svunna förorter där författaren längtar stenarna, där barn han lekt, (för att parafrasera von Heidenstam). Det är fiskeberättelser och kuriosa, sådant som brukar göras om till kolumner av manliga skribenter på semester. Det är texter om fotboll, där sporten görs till en spegelbild av samhället. Det är en längre reseskildring till Amerika, där han verkar ha döpt om sig till ”K”. (Är det månne Josef K i Processen som är inspirationen?)
Korrosion och nakenhet
Men många av krönikorna lider helt klart av att de legat och korroderat på botten av ett arkivskåp. Det samhälle som kritiseras med den polerade Westö-prosan har förändrats, den teknik som han uttrycker sin Westö-misstänksamhet mot, är i dag tjugo år senare vardagsmat. Det sociala patos som tillhör attributen hos en stor nordisk författare, skramlar ibland lite tomt i insamlingsbössan när tidsandan förändrats. Återstår då skildringarna av staden, och som vanligt är det Westö-Helsingfors, ett tempel som raserats och återbyggts, men där gudarna är de samma.
Det största problemet blir kanske själva läsningen. Smäller man i sig ett tjugotal krönikor på en gång, går det lätt inflation i det intellektuella kapitalet och man går miste om poängerna. Utan sin mer prosaiska inramning av lokalnyheter, stora rubriker och pockande bilder, känns kolumnformatet naket. Man läser en bok med annorlunda krav än en avis. Men för en pendlare på väg in från någon omhuldad förort funkar Sprickor fint som läsning, några texter varje dag innan jobbet.