Stängda dörrar och öppna möjligheter
Fem kritiker firade fredagskvällen i Musikhuset när husets fem mindre salar fylldes med musik. Kommer orgelmusiken att få nya vänner? Kommer diskofolket att hitta till Black Box? Oväntade överraskningar och personliga favoriter hittar du här.
Helsingfors festspel. Musikhuset 2.9.
Jan Granberg:
Vågar jag smita ut?
Fem små salar och sjutton olika program på tre timmar! Vågar jag smita ut mitt i ett program för att titta in på något annat?
Det är roligt att höra sånt som jag inte vanligtvis går på. Flexibla Black Box verkar vara som skapt för diskoliknande evenemang. Ljudnivån körde snabbt bort mig till andra salar.
En ensam harpa spred magiskt ljud i stora Övningssalen, som kan rymma en hel symfoniorkester och några hundra sittplatser. Enda platsen i hela huset som har en orgel är den vackra Organosalen. I konsertsalen finns det bara en metallvägg på orgelns plats – pengarna tog slut. Mest rusning blev det till herrarna M. Lindberg och M. A. Numminen. Trio Lindberg-Kriikku-Karttunen lät fascinerande i närbild i det luftiga Camerata med stigande läktare.
Till sist armbågade jag mig genom kön till Sonore. Eva Trio framförde mysiga visarrangemang för sång, cello och kantele. Och så kom M. A. med sina finurliga repliker, sitt tidsperspektiv och sin makalösa liedkonst. Skämt på fullaste allvar.
Härliga möjligheter att experimentera i fem salar, men för de stora namnen kan salarna blir för små.
Mats Liljeroos:
Kontraster och diversitet
De fem mindre salarna är en lika väsentlig del av Musikhusets mångfasetterade själ som stora salen, och när dörrarna öppnades bjöds det verkligen på något för var och en.
Mångfald och diversitet i ordets högsta bemärkelse, och för den som får en kick av häftiga kontraster var det rena guldgruvan.
Det var bara att strömma från futuristisk outsiderjazz i Black Box till C. P. E. Bachs orgelsonater i Organosalen, från Eva Trios milt uppdaterade folktongångar i Sonoresalen till Magnus Lindberg & Anssi Karttunen-show i Camerata eller ultrakomplexitet à la Brian Ferneyhough i Övningssalen.
M. A. Numminens och Gustav Djupsjöbackas liedkonsert var en klar publikfavorit. Själv njöt jag storligen av Anna-Karin Korhonens andlöst vackra Meriluoto-tonsättning för Eva Trio samt satt med munnen på vid gavel av häpnad över de effekter Susanne Kujala lockade ur en orgel av holländsk barocktyp i Ligetis sanslöst häftiga Volumina.
Salarna har sin egen diskreta charm och för ändamålet skräddarsydda karaktär. Organosalen blev något otippat en personlig favorit, och ett hett tips är att orgelmusiken får en hel del nya vänner under den närmaste framtiden.
Tove Djupsjöbacka:
Klanger i ny korridor
Nytt hus, en hel korridor av nya, spännande salar.
Black Box-salen satsar på dj:s och elektronisk musik. Jag känner rytmen i kroppen och vill dansa! Orgelsalens orglar tronar högt uppe på sina balkonger. Åt vilket håll ska man titta? Kammarmusiksalen Camerata är intim och fräsch. Anssi Karttunens celloklang ger mersmak.
Helst skulle jag ha hört lite mer av de olika musikgenrer salarna planerats för. Till exempel är det synd att höra enbart förstärkt sång i musikteatern Sonore. Men Eva Trio var en fräsch ny bekantskap, behagliga vokallinjer med Essi Wuorela & co. Orkesterns övningssal var kvällens kanske största överraskning. Defunensembles musiker bjöd på nutida musik med elektroniska inslag. Så här vill jag gärna höra musik av nytt slag– låt dörren stå öppen så folk kan komma in och stilla sin nyfikenhet, klättra upp på orkesterpodiets kant och låta tonerna flöda. Visualiseringen var en trevlig krydda i det hela.
De stängda dörrarna var alltför många under kvällens lopp – under evenemang som dessa borde man definitivt kunna cirkulera så fritt som möjligt mellan salarna.
Folke Forsman:
Mera wunderkamrar!
Sibelius-Akademin öppnade sina wunderkamrar med modern och experimentell musik för en ny och mångtalig publik. Det gällde att hålla sig framme för att få plats och det lyckades jag med när Susanne Kujala, Tysklands gåva till Finlands orgelmusik, inledde i Organo-salen med György Ligetis Harmonies där tonsättaren studerar hur nya harmonier bildas då piporna inte får den luft de normal behöver.
Orgeln är ett instrument som går på kryckor, förkunnade Ligeti då han 1961 skrev Volumina, sitt första och mest kända orgelstycke. Den chockvåg detta stycke innebar har fortfarande effekt även om det i dag är lättare att uppfatta Voluminas humor. Publiken satt kvar.
Orgelsalen är ännu ofärdig, av salens tre orglar saknas den italienska, och den engelska orgeln – som lagrats i drygt tjugo år – saknar tungstämmor. Åtminstone Black Box, den enda sal dit man fick ta drinkar med sig, föreföll färdig med sin bedövande ljudnivå och Markus Hohtis cello med elektronik gav i Brian Ferneyhoughs studie en aning om övningssalens enorma kapacitet.
Allt överflöd i natten hann man inte tillgodogöra sig – alltså: Mera wunderkamrar!
Wilhelm Kvist:
På moped genom Louvren
Jag är rätt kritisk. Wunderkammerkvällen i Musikhuset kändes lovande med ett topphemligt program som avslöjades först på plats. Magnus Lindberg i en sal, M. A. Numminen i en annan, nya orglar, elektroakustisk musik, noise och proge och det ena med det tredje.
Det säger sig självt att det inte kommer att vara så här varje vecka, men man kan väl utveckla konceptet? Salarna är byggda för konserter, och att hastigt promenera sig igenom stora verk från en sal till en annan är som att åka moped genom Louvren (pace Owe Wikström). Den musik som nu spelades är tänkt att avnjutas långsamt. Servera då hellre små praliner än stora måltider.
Jazzen och folkmusiken lyste med sin frånvaro och det var synd. Det är ändå för dessa genrer – bland andra – som salarna är byggda.
Kanske det största problemet var att det var för mycket konsertstämning – programblad och texthäften, långa stycken och stängda dörrar. Fredagens satsning var ändå en viktig fingervisning om att väggarna behöver innehåll. På den punkten bör alla dra sitt strå till stacken.