Recension: Storartat slut på Ringen
Wagners Ring fick en så magnifik avslutning som man bara kan önska sig. Nationaloperans orkester var i bästa form under Leif Segerstam och solistgardet enastående. Efter fem timmars sittande orkade publiken ställa till med härliga ovationer.
Regi: Götz Friedrich, dekor Gottfried Pilz, nyregi Anna Kelo-Kim Amberla-Riikka Räsänen. I rollerna bl.a. Jürgen Müller, Catherine Foster, Matti Salminen, Tommi Hakala, Jenni Lättilä, Lilli Paasikivi och Esa Ruuttunen. Operan 3.9.
Då Götz Friedrich regisserade sista delen i Wagners Ringtetralogi våren 1999 var han redan ganska trött av den sjukdom som slutligen bröt honom. Arbetsgruppen Kelo-Amberla-Räsänen har givit välkommen skärpa åt helheten och fingrat på vissa detaljer. Deras insatser är här mer än nödvändiga.
Alltid lika skärpte George Bernard Shaw skrev i tiden, att han betraktade Ringtetralogin som berättelsen om kapitalismens kollaps. I den sista operan Ragnarök, hävdade han märkligt nog, att hela allegorin klappar ihop till ett tomt spektakel. Han var en klok man, men det var också Thomas Mann som hävdade motsatsen. Ragnarök är visserligen inte på det personliga planet en lika emotionell upplevelse som Ringens två tidigare operor, men mer aktuell än någonsin.
Hur gick det sen?
Det mest intressanta med tetralogins slut är givetvis frågan ”Hur går det sen?”. Friedrich ser ut att ge två svar. Ringen slutar som den börjar. Den onde dvärgen Alberich, enligt Shaw en plutokrat som avsvurit sig kärleken, går över scenen. Är det dessa snikna dvärgar som ärver världen - eller har de redan gjort det?
Friedrichs Ragnarök har också ett annat slut. Siegfried, den fria människan, har inte lyckats återställa tingens ordning. I slutet inser Brünnhilde plötsligt hur allting hänger ihop. Rhenfloden svämmar över, världens stöttepelare faller, och två av dem bildar ett snett kors. Gudabarnet Brünnhilde har genom kärlek sublimerats till människa. Hon tar på sig det mänskliga lidandet, återgäldar guldringen till naturen och framstår som en Kristusfigur, som sätter världen i brand och räddar den med sin död.
Har den gamle vänstermannen Götz Friedrich blivit kristen? Jag kom åt att ställa honom frågan inför premiären och hans småleende svar blev långt och kryptiskt.
– Den kristna analysen är ett svar bland alla andra. Det handlar om att våra ideologier har slagit slint. Det finns inget hopp för denna värld, men efter slutet kommer en annan värld. Hur den ser ut vet ingen. Min grundinställning är optimistisk men skeptisk.
Långt kompositionsarbete
Wagner skrev musiken till Ragnarök ett kvarts sekel efter projektets början. Hans tankar kretsade då kring Parsifal och emotionellt hade han kört förbi Ringen, men hans tekniska kunnande var storartat. I den härliga slutmusiken ger Wagner sitt svar på hur det går. Gudarnas motiv drunknar i det svepande frälsningsmotivet som avslutar tetralogin.
En annan höjdpunkt i Ragnarök och hela Ringen är Siegfrieds djupt tragiska sorgmarsch, som ger uttryck för de förlorade illusionerna i livet. Leif Segerstam och Nationaloperans orkester har än en gång gjort ett stordåd. Segerstams känsla för hur Wagners enorma väv av motiv skall utformas är enastående. Och balansen är helt perfekt.
Idealiskt solistgarde
Operan har samlat tretton sångare som är i det närmaste idealiska för sina roller, inklusive de tre nornorna och de tre Rhendöttrarna. Som ondskans primus motor hade vi världens bästa Hagen, Matti Salminen, som trots hög ålder presterar en magistral tolkning.
Jürgen Müllers Siegfried har en smal fungerande tenor och en ungdomlig fysisk apparition som var som klippt och skuren för hjältens oskuldsfulla fräckhet. Catherine Foster byggde sitt härliga porträtt på sin väldiga röst och sin förståelse av rollens predikament. Den enda gudagestalt som finns kvar i Ragnarök är Waltraute, som gjordes storslaget av Lilli Paasikivi.
Syskonparet Gunther och Gutrune är naiva i handling och tanke. Gunther sjöngs väl av Tommi Hakala. Jenni Lättilä var i synnerhet i mellanläget vokalt imponerande både som tredje nornan och som Gutrune. Esa Ruuttunen gör en skrämmande karaktärsteckning av Alberich. Han ser ut som Kapten Krok, sedan Wotan i Rhenguldet skurit av honom handen och tagit Ringen av honom.
Varje generation får skapa sig en egen Ringtolkning. Denna version gjordes av Götz Friedrich på tröskeln till 2000-talet. Hela Ringen ges på nytt denna vecka - en prestation i sig - och Friedrichs ord om vad det handlar om är märkligt träffande i dagens kriser.
– Bedrägeri, förräderi, sjunger Brünnhilde och blottar den lögn som råder i världen, då människan har blivit sig själv främmande. Det moderna samhället bygger alltjämt på guld och kärlekslöshet. Detta tydliggörs i all sin hemskhet i Ragnarök.