Inspirerande Hagalunsdöppning
Mendelssohn, Mozart, Schumann. Tapiolasalen 2.9.
Egiden som konstnärlig ledare för Ensemble intercontemporain har gjort gott åt Susanna Mälkkis konstnärliga utveckling, och hennes internationella karriär har under de senaste åren tagit fart på allvar.
Varför är inte svårt att förstå efter att hört hennes auktoritativa och inspirerade musicerande med Tapiola Sinfonietta vid säsongens skojiga öppningskonsert. Verken är skrivna inom en tid på bara 60 år, men karaktärerna var så väsensskilda att det inte kom åt att störa det minsta.
Mendelssohns Uvertyr till En midsommarnattsdröm är den bästa musik som någonsin skrivits av en 17-åring och den passar som inledning till vilken konsert som helst.
Schumanns Andra symfoni uruppfördes i sin tur av just Mendelssohn, men Schumanns symfoniska drama uppvisar starkare beethovenska ”genom kamp till klarhet”-drag än man stöter på hos den tyska romantikens söndagsbarn.
Mälkki underströk effektivt musikens skiftande emotionella gestalter och satte rejält med fyr under pannan i Schumannsymfonin, där speciellt den långsamma satsen och finalen gjordes med ovanligt friska men fullkomligt välavvägda tempon.
Tapiola Sinfonetta är egentligen en perfekt ensemble för den här repertoaren, som i allmänhet görs med alltför stor stråknumerär, och stråkarna spelade vid behov med föredömligt sparsamt vibrato. Om bara det onödigt försiktiga blecket hade vågat brassa på ännu frejdigare hade det blivit fulla poäng.
Paavali Jumppanen är vår eventuellt bästa Mozartpianist just nu. Hans tolkning av den storartade C-durkonserten nr 25 kändes lika chosefritt smakfull som fräsch i uttrycket och han fick ett utomordentligt stöd av Mälkki, som för övrigt lagt bort dirigentpinnen. Ett på alla sätt klokt beslut.