Recension: Musikhusakustiken imponerar
Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester, dir. Jukka-Pekka Saraste, John Storgårds, Sakari Oramo, sol. Soile Isokoski. Sibelius, Stravinsky. Sibelius-Akademins kavalkad: uruppföranden av Piirto, Andean–Kuoppala, Puumala. Musikhuset 31.8.
När jag första gången steg in i Berlinfilharmonin förbluffades jag över hur fantastiskt ett pizzicato på en kontrabas i pianissimo kunde låta. När jag för första gången hör en ton i Musikhuset uteblir den upplevelsen, men andra aspekter imponerar lika mycket eller ännu mera.
Musikhusets akustik är fantastiskt transparent och speciellt soloinstrumenten klingar gudomligt. Redan i början av Stravinskys Våroffer är det lätt att beundra hur vackert en ensam fagott kan låta, hur tonen lever och vibrerar.
Jag förvånas också över de kammarmusikaliska kvaliteterna. I Musikhuset hörs varje instrument tydligt. Det är möjligt att spela svagt, men också starkt. Och aldrig har jag känslan av att taket skulle lyfta, för här tycks finnas plats för musiken att andas.
Allra vackrast låter de enskilda instrumenten, som klingar himmelskt.
I Sibelius-Akademins kavalkad betonades denna himmelskhet: Kristiina Ilmonens inledande improviserade flöjtsolo klingade underbart, Johannes Piirtos Debussy-Ligeti-inspirerade solopianostycke resonerade sagolikt och fick dessutom ett snyggt framförande av tonsättaren.
Veli-Matti Puumalas krävande modernistiska tvåminuterskomposition passade i den modernistiska salen. Sibelius-Akademins vokalensemble framförde stycket snyggt. Roligast var nästan att höra folk- och jazzinslagen eftersom sådan musik sällan framförs i så här god akustik.
I orkesterklangen saknar jag ännu en viss fysiskhet, som förhoppningsvis infinner sig när orkestrarna utvecklas.
Inledande Finlandia med HSO, RSO och Sibelius-Akademins kör klingade givetvis fint, även om framförandet var lamt och inte särskilt samstämmigt. Att ha kören utspridd mitt i publiken var minst sagt originellt.
Helsingfors stadsorkester framförde däremot sitt Sibeliusprogram snyggt tillsammans med Soile Isokoski. Stråkklangen kändes dock en aning matt. Kanske har inte Storgårds krävt tillräckligt av sina stråkar, kanske har Stadsorkesterns violinsektion inte de instrument som den skulle behöva?
Radions symfoniorkester var utmärkt väldrillad för framförandet av Våroffer.
Att utforska Musikhusets akustik kommer säkerligen medföra en lång resa. Den har bara börjat, men redan om en månad är det möjligt att höra Tapiola Sinfonietta här och den 24 februari spelar Wienerfilharmonikerna i salen.