Recension: Identity is a Myth
Teater Viirus premiär på föreställningen Identity is a Myth, som också ingår i Helsingfors festspels program, handlar om olika sätt att se på, hantera och tolka identiteten, den egna och de andras.
Dramaturgi: Barbro Smeds. Regi: Enrico Stolzenburg. Scenografi: Monika Hartl. Ljud: Kristian Ekholm. Ljus: Nicke von Weissenberg. Dräkter: Elina Riikonen. Maskering: Anne Rautio. I rollerna: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors, Oskar Pöysti. Teater Viirus premiär 26.8. Föreställningar under festspelen till 3.9, därefter 7–30.9.
Identitetsfrågan har dessutom brukat tas fram i den postmodernistiska synen på existensen, identiteten och skuggidentiteten både inom litteraturen, på scenen och i forskningen.
Den tyska regissören Enrico Stolzenburg har regisserat föreställningen som bygger på texter skapade av dramaturgen Barbro Smeds och teaterns arbetsgrupp. Det blir en mycket blandad, brokig föreställning där personerna i rasande fart byter roller och scenmiljöer i kortkorta sekvenser. Dessutom ombeds publiken i början och slutet att lite interaktivt medverka med grannkommunikation.
I rollerna ser vi Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors och Oskar Pöysti som samtliga helt suveränt klarar av de mest hisnande akrobatiska skutt, groteska krumbukter och de supersnabba rollbytena där någon emellanåt är en fantasy- eller scifiperson, ett djur, en handikappad person i Moskvas metro eller en typ på ett hotellrum i New York.
Ramberättelsen består av ett arvsmöte mellan fem personer som ärver ett sommarställe i Porkala, som möts och funderar över hur arvet skall delas. Här finns Viktor Idmans Henkka som bor i stugan tillsammans med Jessica Lindfors Malin som både är och inte är gravid. En bortglömd kusin Kim, dråpligt dramatiskt tolkad av Maria Ahlroth, dyker upp, är möjligen synskadad, påstår sig komma från New York och talar mycket engelska. Oskar Pöystis Sam och Pelle Heikkiläs Max gnabbas ihärdigt med varandra och rullar runt tillsammans med Henkka som fyllbultar i pojkvänsaktiga famntag.
Föreställningen är i och för sig rolig och skickligt framförd men erbjuder innehålls- och tankemässigt egentligen ingenting nytt trots att här finns söndringar av klichéer, ironiseringar och parodier på klichéer om både det finlandssvenska, det finska och allt annat med identitetsmässiga förtecken. I stället kan man njuta av det fina sceniska språket och skådespelarinsatserna, rytmen i scenbytena och de spännande visuella effekterna inklusive sång- och musiknumren.