Rätt att älska och bli gammal
Per-Erik Lönnfors nya bok tar upp ett ämne som är pinsamt, djupt mänskligt och gäller för alla åldrar, skriver Eva Kuhlefelt.
Söderströms, 2011
På omslagsfliken till Per-Erik Lönnfors korta memoarepilog Vi skall alltid ha Jekaterinburg finns i vanlig ordning ett litet författarfotografi. Lönnfors i det närmaste strålar på bilden – och mycket riktigt visar det sig vara den förlorade livskamraten Pearl som hållit i kameran.
Utgångsläget för Lönnfors självbiografiska berättelse är dystert: efter 46 äktenskapliga år står änklingen ensam med en vardag som erbjuder en tom lägenhet, sporadiska biobesök och skvatter på gratistillställningar. På spårvagnen betraktar Lönnfors sina gelikar och då blir det ännu dystrare. Änklingar har i regel fläckiga kavajer och smulor i mungipan, de ”bär på sig spåren av den kvinna som saknas i deras liv”. De lever på tilläggstid och kämpar dagligen mot saknaden och sjukdomarna.
Hursomhelst lyckas Lönnfors ändå tvinga sin inre klocka att fortsätta ticka. Den kantstötta änklingen åker på bussresa till Jekaterinburg med sina journalistkolleger och förälskar sig vips i den nästan tjugo år yngre reseledaren. Lönnfors kärleksvokabulär är patetiskt överspänd och bedårande ålderdomlig och när romansen sedan börjar ”spira” får han orsak att damma av sin ungdoms två stora vägledare i kärlekskonst: Stendhal och Ovidius. Lönnfors tar sin nya roll som förförare på allvar och besinnar sig inte förrän hans käresta vänligt men bestämt upplyser honom om att en kvinna faktiskt älskar med öronen.
Pinsamt och djupt mänskligt
Patetiskt eller inte – Lönnfors bok tangerar ett ämne som fortsättningsvis är tabubelagt: människans rätt att älska och bli gammal samtidigt. Även om Lönnfors romans så småningom rinner ut i sanden blir den inkörsporten till ett liv där lidelsen stegras i takt med att kroppen förfaller men där den faktiskt fungerar i kärlekssammanhang trots sin skröplighet. Inför seniordanser och bridgekvällar förekommer kurtis på hög nivå och ibland blir det komplicerat bland alla hugade damer, till exempel när Lönnfors ser sig tvungen att skriva ett långt brev till väninnan Carita där han understryker att han absolut inte haft några avsikter.
Lönnfors glider raskt från personligt till privat och läsaren hinner skruva på sig både en och två gånger, till exempel inför all pussochkram-överdoserad e-post som återges ordagrant. Vi skall alltid ha Jekaterinburg aktualiserar med andra ord ett gammalt faktum: människans rädsla för ensamhet är hundra gånger större än hennes behov av värdighet och integritet. Det är sorgligt, pinsamt och djupt mänskligt och gäller för alla åldrar.
Lönnfors skriver rappt och torrt, på journalistspråk men med desto större engagemang. Han återskapar sin förlorade kärlek i minnet genom att skriva hennes historia parallellt med sin egen. Men när det slutgiltiga avskedet stundar gräver han inte ner sig i sorgen utan slår fast att det aldrig är för sent att bli kär på nytt: tänk om man ändå skulle ta och kontakta Carita?