Recension: Iris – Barn vid underbara vatten
Den första finlandssvenska familjefilmen Iris är en fantastiskt bildskön story om en ganska kylig verklighet. Linnea Stara fascineras av huvudrollsinnehavarens ovilja att flörta med tittaren.
Manus: Annina Enckell. Foto: Robert Nordström. I rollerna: Agnes Koskinen, Tobias Zilliacus, Maria Salomaa, Marika Parkkomäki, Emmi Pesonen m.fl.
Vitsord:
Det börjar med att Iris händer ramar in en idyllisk sandstrand. Robert Nordströms kamera blickar in genom händerna och vi ser hur Iris mamma står badande i sommarljuset. Genom den flyktiga gesten, händerna som ramar in bilden, antyder långfilmsdebuterande Ulrika Bengts att det är Iris perspektiv filmen kommer att skildra. Men det är inte alltid en barnlek att skildra ett barns perspektiv.
När man var yngre kunde man acceptera att man inte förstod vuxna och deras nycker. På samma sätt som Iris, vars ensamstående mamma är en framgångsrik, nyckfull konstnär i 1890-talets Stockholm, var man i stället tvungen att finna sig i att bli orättvist behandlad. Men arg kunde man ändå bli.
Och det blir också Iris, när mamman dagen innan den efterlängtade resan till vernissagen i Paris meddelar att dottern inte får åka med. När de queera barnvaktsvännerna (Magnus Krepper och David Sigfridsson) plötsligt beslutar sig för att begrava sin döda hund i England, måste Iris i stället åka till okända släktingar på Åland.
I det övergivna barnets fantasi förvandlas Åland till en mytomspunnen Toteninsel, där barn i vita skrudar väntar på sina mammor. Ut över ön blickar en imposant figur i napoleonhatt (Robert Enckell), som påminner om den barske von Döbeln i Albert Edelfelts teckningar av Fänrik Ståls sägner.
Underbart obekymrad
Som den både självupptagna men samtidigt hängivna mamman uppträder Maria Salomaa synbarligt vilsen mellan ytterligheterna i en tyvärr underutvecklad roll. Väl på Åland inhyses Iris hos en okänd postförarmorbror (farbroderligt spelad av Tobias Zilliacus) och morbrorns fru (en fint kontrande Marika Parkkomäki), som blänger ilsket på ett barn hon aldrig förr träffat. Dessutom dyker en ung änkefru (Emmi Pesonen) upp, vildsint ridande på en svart häst, och kallar den intet anande Iris för en horunge. I Klaus Härös film Elina – som om jag inte fanns (2002) byggdes spänningen upp kring en intrikat och ömsesidig konflikt mellan ett barn och en vuxen person, men i Bengts film är det Iris som genom sin blotta närvaro orsakar spänning runtomkring sig. Iris förstår de vuxnas beteende först mycket senare, då hon upptäcker vem hon ”egentligen” är.
Ändå är inte vägen till självinsikt en drivande motor i filmen. Iris är en ovanligt passiv barnhjältinna, och ovanlig också på andra sätt. Malena Janson har i sin avhandling Bio för barnens bästa? (2007) påstått att elaka barns frånvaro i svensk barnfilm är så total, att de kan betraktas som ett tabu inom barnfilmen och i vår uppfattning om barndomen. Lögnerna Iris berättar gör inte henne till ett elakt barn, men den magnetiska Agnes Koskinen spelar henne, underbart obekymrad av publikens reaktioner, som en klassisk mallgroda, en karaktärstyp som vanligtvis uppträder som en antagonist i filmer och romaner. Med en stadig blick där man lönlöst söker osäkerheten man är van att finna hos karaktärer av den typen, spatserar Iris runt i finklänning tills hon en dag lär sig använda fantasin i praktiken. När Iris lär sig leka med andra barn faller svaret på vem hon är i hennes famn.
Olustig känsla
Genom att se skeendet ur Iris perspektiv påminns man som vuxen om hur förunderlig verkligheten kunde vara då man lät fantasin skena och rädslorna ta fysisk form. Men samtidigt kan man som vuxen också reta upp sig på hyperbolerna (den pretentiösa stadsmiljön och skildringen av skärgårdsborna som enfaldiga offer för ett kultiverat barns påhitt), liksom på den okonventionella intrigen. Åskådaren kommer nämligen till insikt om hemligheten som vilar över Iris samtidigt som hon, men för att det skall hända kan manusförfattaren Annina Enckell inte avslöja motiven bakom de vuxnas nycker. De vuxnas orimliga beteende skapar därför en olustig känsla inte bara hos Iris utan också hos åskådaren.
Emellanåt misstänker jag att scener klippts bort i redigeringsstadiet, eller att tagningar till exempel under midsommardansen på Eckerö förkortats till den grad att tvetydiga repliker blivit kvar. Med en filmfotograf av Robert Nordströms kaliber – han som införde passionen i den annars långradiga rullen Vargens år (2007) – skulle det vara en tråkig förklaring.
Nordströms visuella referenser till Peder Severin Krøyers impressionistiska målningar av den danska överklassen och till Edelfelts folklivsskildringar förlänar något bekant och varmt över filmen, och över den kyliga och hårda verklighet Iris ställs inför.
Trots att Iris är en fantastiskt bildskön film, är det en familjefilm som inte lullar med sin publik. Därför skall den också helst ses i vuxet sällskap och diskuteras med familjens yngsta efteråt.