Sara Jungersten debuterar om livet i spegeln
Igen en ensam ung flicka i en finlandssvensk debutroman. Sara Jungersten skriver fint om konstnärspassion utan konst.
ROMAN
Schildts 2011
Speglar och speglande omnämns 35 gånger på de 222 sidorna i Sara Jungerstens debutroman Wannabe. Knappast oavsiktligt – det är skådespelare hennes unga huvudperson Tove vill bli, och det betyder för henne uttryckligen att bli beskådad, sedd, betittad, beundrad. Men än så länge är hon bara statist, med en roll där hon får sjunga och dansa lite. Bakom sig har hon det första försöket att komma in vid Teaterhögskolan, framför sig det andra, det livsavgörande som måste lyckas.
Wannabe utspelar sig i Vasa, med Wasa Teater, teaterrestaurangen Ernst, kaféer, klubbar och gatunamn stadigt på kartan. Säkert kan också någon lokal kulturperson eller gästartist känna igen sig i persongalleriet, och i det skrikiga umgänget med kramar och exalterad jargong och hackordning och invecklade statusmarkeringar.
En fin sak med Wannabe är att Jungersten helt oförfärat låter småstadsteatern vara stor och magisk, premiärfesten glamorös och Vasabladets kritik livsavgörande. Det är så det känns för Tove, fast det ur en cynisk medelålders synvinkel kan te sig lite … ja, som fiktion helt enkelt. Och den fiktionen går jag med på, ledd av Jungerstens säkra berättargrepp.
Dansa på bordet
Jungersten (f. 1976) skriver med inlevelse och detaljkunskap om en lite på 20-årig kvinnas besatta teaterfantasi. Men med den distans som hennes vuxenhet ger henne lyfter hon med hjärtskärande tydlighet fram också ungdomens ensamhet och exalterade svårmod.
Tove är vacker, lång och vältränad, hon kan kyssas på krogen, hångla på dansgolvet eller överraska arbetskamraterna på julfesten med att dansa på bordet iförd korsett och kaninsvans. Men lik förbannat drabbas hon av de onda söndagsvibbisarna jag så väl minns från mina egna studieår.
”En hel obruten söndagsjävel”, en öken av tid att fundera på vad alla andra gör hela dagarna och vem som får ligga och varför, är omöjlig att bryta i den utvaldhetens ensamhet som den blivande stjärnan Tove glidit in i. ”Att dela en hamburgare med någon en söndag eftermiddag innebar något helt annat.”
Vardaglig förtrolighet saknas helt i Toves universum.
Vi får en glimt av varför – barndomen som halvmobbad skolflicka i en skärgårdskommun, ett evinnerligt ställningskrig med en mamma som babblar upptaget om sin söndagsstek när Toves trevar efter tröst, och föreslår juridikstudier när Tove talar om Teaterhögskolan.
Ensamma flickor
Det finns en del likheter mellan Wannabe och en rad andra böcker om unga kvinnors liv i Svenskfinland jag läst under de senaste åren.
Många av Emma Juslins hjältinnor är ensamma, men helt försonligt hette hennes senaste roman faktiskt Ensamma tillsammans. Ensam är Jenny Björklunds flicka i Vad jag gjorde en höst, ensam var Jolin Slottes huvudperson i Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer, ensam är Julia Dahlbergs skärgårdsflicka i Islossning. Alla verkar känna tveksamt illamående eller genans, snarare än lust, inför den obligatoriska sexualiteten. Och hos nästan alla är mamma på något sätt otillfredsställande – utsliten, död, trist eller som Toves, direkt kallsinnig.
Av de här huvudpersonerna är Tove den som klarast vill ut och bort. Hon vill erövra världen, samtidigt som hon är helt ointresserad av den. Hon vill bara spegla sig i själv i nya inramningar. Wannabe är uttryckligen inte en konstnärsroman. Vad pjäserna handlar om, vilka idéer eller estetiska ideal konsten uttrycker, intresserar inte Tove och följaktligen inte heller författaren, eller läsaren.
En delad hamburgare
Jungersten slirar ibland i väg lite ur sitt perspektiv och förfaller till att diagnostisera i stället för att gestalta, som när hon dissekerar Toves tröstätande på McDonalds. Men för det mesta träffar hon betryggande rätt, som i den ledsamma episoden med en kille som doftar Kouros, fast ingen herrparfym kan vara ”mera ute än den”, som putar med baken när han går, men som helt överraskande visar sig kunna dansa.
De hamnar hemma hos honom, och fast han konsekvent beskrivs genom Toves kritiska ögon får jag en känsla av att det här faktiskt kunde ha slutat med inget mindre än en delad hamburgare, om inte den där utvaldhetsfantasins grepp om henne ännu varit så starkt. Och att Jungersten också vet det, utan att skriva mig det på näsan.