Briljant början på slutet
Ringtetralogins andra kväll växte i intensitet genom hela föreställningen.
Dir. Leif Segerstam, regi Götz Friedrich, nybearbetning Anna Kelo, Jeremias Erkkilä, Riikka Räsänen, Kim Amberla, scenografi och kostymer Gottfried Pilz, ljus Kimmo Ruskeala. I rollerna: Jyrki Anttila, Kirsi Tiihonen, Catherine Foster, Terje Stensvold, Jyrki Korhonen, Lilli Paasikivi. Nationaloperan 13.8.
Nationaloperans återupplivade Ringcykel har kommit till sin andra kväll, Valkyrian. Även om tredje akten kanske är den populäraste, mest dramatiska och händelserika med den häftiga Valkyrieritten och Wotans sublima farväl till Brünnhilde, är det andra akten och Wotans halvtimmesmonolog till Brünnhilde som på många sätt är föreställningens och hela Ringcykelns nav.
Det är när överguden Wotan drabbas av samvetskval, sjunker in i självömkan och inser att han drabbats av ringens förbannelse, att all prakt är onödig och att allt är förgängligt som hela dramat vänder sig kring sin egen axel. Wotan inser tidigare än alla andra att spelet är förlorat och trots att vi inte ens kommit halvvägs genom cykeln utvecklas Ringen härifrån framåt i en utpräglat destruktiv riktning som kulminerar långt senare i Götterdämmerung.
I Götz Friedrichs regi, som genomgått en moderat nybearbetning, illustreras detta solar plexus, Wotans önskan efter das Ende i mitten av andra akten, genom en plötslig brytning i ljussättningen från dunkelt till svart. Wotans sanna karaktär avslöjas och han träder fram i en ödesmättad gestalt, ensam och arm.
Också i övrigt känns karaktärerna accentuerade och till exempel Brünnhilde framstår kanske en aning blåögd i sin villighet att ta ansvar för sin fars misslyckade projekt att skapa en ren och oskuldsfull hjälte. Ändå är hon lojal mot sina ideal.
Amerikanska sopranen Catherine Foster, som gjorde sitt första framträdande på Nationaloperan, motsvarar på många sätt min bild av en god Brünnhilde: en muskulös pojkflicka som både krigisk och trotsig rider in i början av andra akten och skriker ut sina hojotohoo-läten, som för en gångs skull sitter som de skall utan att kännas påklistrade. Framför allt är hon vokalt stark och formar alla fraser utsökt vackert.
Det samma kan naturligtvis sägas om samtliga valkyrior: Hannele Aulasvuo, Ann-Marie Heino, Niina Keitel, Jenni Lättilä, Riikka Rantanen, Heli Veskus, Miina-Liisa Värelä och Erja Wimeri var alla lika imponerande. Härligt att det går att hitta en lika samstämmig skara sångerskor.
Wotan som statsman
Norske Terje Stensvold sjunger också för första gången på Nationaloperan i denna Ringcykel. Han ingav respekt med en välartikulerad tolkning av Wotan. Dock känns han mera sakligt statsmannaaktig än utpräglat faderlig.
Jyrki Anttila och Kirsi Tiihonen är kanske ett udda par som Siegmund och Sieglinde, men båda imponerade stort som individer. Anttila höll jämt hög nivå och Tiihonen glänste på ett sätt som jag aldrig hört henne sjunga. Jyrki Korhonens Hunding och Lilli Paasikivis Fricka tolkades auktoritativt.
Intensiteten var stadigt på uppåtgående under hela föreställningen och operaorkestern tog sig igenom bergen av noter utan större problem. Några detaljer kunde ännu ha putsats men de stora linjerna satt som de skulle, vilket inte minst är Leif Segerstams förtjänst.
Valkyrian visas nästa gång den 7 september. Föreställningen är utsåld.