Anarkistisk Stormen-tolkning
Ett samarbete mellan Teaterhögskolan, Sibelius-Akademin och Konstindustriella Högskolan har resulterat i en sällsynt komisk, radikalt omtolkad och underhållande version av Shakespeares Stormen som uppfattats som hans sista pjäs.
Dessutom innehåller föreställningen också utdrag ur Henrik Tikkanens bok Mitt Helsingfors som framförs via högtalare av Vesa Vierikko. Därtill är ”Henrik Tikkanen” själv med i föreställningen som ett kavajklätt kvastskaft i mörka glasögon sittande vid ett bord med något i glaset.
I föreställningen, som framförs bland träd och blomster på Kulturfabriken Korjaamos innergård, ingår flera olika berättelser och metatexter av vilka Shakespears Stormen-händelser bara är en del av teaterpjäsen.
I regi av Linda Wallgren och med text av Sinna Virtanen uppträder Pyry Nikkilä och Miika Laakso i skickligt varierande roller som allt från Prospero, hertigen av Milano, odjuret Caliban och prinsen av Neapel till en gräsklippare, en sjöman och en arbetare medan Joel Mäkinen gör otroligt dråpliga tolkningar av Miranda, Prosperos dotter och en fröken från Tölö. Victoria Lindqvist, som hanterar musikinstrumenten, är både luftanden Ariel och arbetsgivaren.
Shakespeares egen Stormen börjar med ett skeppsbrott som åstadkommits av trollkarlen Prospero som vill hämnas på hertigen av Milano för att han hamnat på en obebodd ö. Småningom blir dottern Miranda och Ferdinand, son till kungen av Neapel förälskade. Och så löper det hela vidare.
I den uppsättning som visas på Korjaamo får man först uppleva hur tre arbetare i Helsingfors sliter och stretar med sina respektive jobb samtidigt som de småningom hoppar in i Stormen-pjäsen och stiliserat, koreografiskt omväxlande framför skeppsbrottet för att emellanåt återgå till sina tunga jobbuppdrag. Emellanåt träder Henrik Tikkanens röst fram och minns med vemod det gamla Helsingfors, de gamla hemtrevliga spårvagnarna, Havis Amandas mulliga stjärt, besöken på Fazers café, promenaderna längs med Esplanaden där man alltid stötte på bekanta.
Den drygt en och en halv timme långa föreställningen, där också sång och musik ingår som ett stämningsskapande element, fungerar rytmiskt bra hela tiden men mattas av mot slutet. Men det kanske är meningen eftersom den klimax som uppstår då slutscenerna närmar sig handlar om att de agerande gradvis i olika konstellationer avviker från scenrummet och springande söker sig bort från spelområdet.