Hakola på Harpa
Lily-Marlene Puusepp bjöd vid sin fjärde påbyggnadskonsert på ett par rariteter och ett minst sagt spännande uruppförande. Holländska och belgiska tonsättare är inte vardagsmat på konsertprogrammen, men harpister tvingas gräva också i den mindre kända repertoaren.
Extremt produktive Henk Badings (1907-87) var en säregen figur som experimenterade med bl.a. mikrotonalitet och alternativa skalor, men det var rätt svårt att bilda sig någon egentlig uppfattning om hans tonspråk på basis av den kortkorta Kvintett nr 3 för flöjt, harpa och stråktrio.
Uttrycksfull och välskriven musik dock och liksom Joseph Jongens (1873-1953) Concert à Cinq för samma besättning smakfullt och sensitivt framförd av Puusepp och hennes vänner. Jongen var i egenskap av tonsättande organist César Francks mantelbärare – bägge var från Liège – även om han i det nu hörda stycket närmast framstod som Ravel- och Debussyepigon. Behagligt öronsmekande, men smått urvattnad postimpressionism.
I Kimmo Hakolas knappa halvtimmen långa solostycke Solar, med underrubriken 49 superveniences, fick Puusepp sedan visa sig på styva linan med besked. Hakola undersöker inom ramen för ett originellt gestaltat ”tema med variationer”-koncept interaktionen mellan olika samtidiga musikaliska materialnivåer och stycket kan göras på el- eller akustisk harpa.
Puusepp hade valt det senare alternativet och Timo Kurkikangas eleganta elektroniska ljudplanering möjliggjorde de ytterligare klingande skikten. Hur klingade musiken då? Tja, arkaiskt och modernt, expressivt och lyriskt, emotionellt och abstrakt – allt på en och samma gång. Typiskt hakolaskt, med andra ord.
Sirje Ruohtulas visualisering gav Hakolastycket en stämningsskapande tilläggsdimension och enda besvikelsen var programbladstexterna, som inte säger desto mer om Badings- och Jongenstyckena. Något slags analys kunde man nog ha väntat sig av en blivande doktor.