Svenska Teatern: Playme
Hårt marknadsförda Playme har äntligen haft premiär. Det självironiska anslaget får beröm men musiken känns urvattnad, tycker recensenten. Klicka på bilder-ikonen under bilden för att se en bildkavalkad från Playme.
Playme – The Musical Game.
Text: Hanna Åkerfelt, Niklas Rosström, Johan Storgård. Musik: Patric Sarin, Niklas Rosström, Peder Ernerot, Gustave Lund, Milos Rosas, Jörgen Elofsson, Tommy Ekman. Regi: Maria Sid. Koreografi: Reija Wäre. Musikalisk ledning och arrangemang: Mikael Svarvar. I rollerna: Geir Rönning, Emelie Granvik, Marco Luponero, Markus Lytts, Jennie Storbacka med flera.
Presspremiär på Svenska Teatern 8.9.
Det har varit en hype kring Playme som söker sin like åtminstone i inhemska sammanhang och får såväl alla finlandssvenska popmusikalers moder, Hype, som avkommorna Kick och Spin att framstå som rena söndagsskoletablåerna. Men finns det sist och slutligen något bakom den hypertrendigt hippa ytan, som så effektivt tutats ut i alla tänkbara medier?
Ärligt talat inte speciellt mycket. När man skalar bort glitterpappret återstår en rörande traditionell musikal med en grundstory med slipade bad guys som hänsynslöst utnyttjar naiva good guys, som så småningom dock reser sig till kamp till ackompanjemang av en successivt framväxande love story. Gissa vem som vinner och vem som får vem? Playme:s poäng är dock en självironi som är så driven att den nästan biter sig i svansen. Man driver friskt med sig själv och sitt koncept – till exempel den verkliga auditionen, som får sin extrema pendang i pjästalangjakten "Over The Stars" – och tycks säga "gör som vi säger, inte som vi gör".
Nöjesmogulen – eller drugdealern, om man så vill – Zettermann handlar med unga själar och är så till den milda grad karikerad att man inte vet om man skall skratta eller gråta, medan den i sig festliga idén med det alltuppslukande virtuella spelet nörden Alex utvecklar och fastnar i eventuellt kunde ha integrerats ännu trovärdigare i handlingen.
Krystat klichémässig musik
Playme lever högt på sitt enormt häftiga visuella uttryck och Mikki Kunttus spektakulära scenografiska och illuminerade effekter träffar tidens nerv på ett sätt som känns absolut äkta, medan Maria Sids rappt närvarande regi och Reija Wäres nervigt pulserande koreografi effektivt understryker tidsandans allmänna tendenser.
Den största invändningen, och det är onekligen en allvarlig sådan, måste dock riktas mot musiken, som sällan höjer sig över det krystat klichémässiga och trist förutsägbara. Billig dussindisco à la nittiotal och småförlegad amerikansk åttiotalsvuxenrock ingår en ohelig allians och balladerna som borde riva till med besked i hjärterötterna känns bara tjatigt urvattnade.
Låtskrivartävlingens vinnare, Milos Rosas Mr Famous, är en i sig festlig Britney Spears-pastisch, men är den medvetet designad så – och i så fall korad till vinnare tack vare just de kvaliteterna – och är sångerna överlag medvetet opersonligt strömlinjeformade för att på så sätt snällt infoga sig inom ramen för en ironiskt färgad helhetsplan? Playme-pappan Niklas Rosström trumfar med sina ärliga rocklåtar de facto ledigt över både den inhemska och rikssvenska klubbestetiken och visst är det synd att ett av föreställningens stora utropstecken, skönsjungande naturbarnet Emelie Granvik, tvingas hålla till godo med skrattretande klyschiga smörballaden Se mig som jag är, signerad Jörgen Elofsson & Tommy Ekman.
Även i övrigt smälter de frejdigt dansande och sjungande tävlingsvinnarna problemfritt in i det professionella teamet. Thomas Lundin och Sixten Lundberg är därtill obetalbara som superfjantiga modefjollor, medan garvade underhållningsräven Geir Rönning (Zettermann) ror hem spelet med ett skådespeleri som i uttryck och intensitet överträffar månget garvat proffs och en sång som får ögonvrårna att fuktas med besked hos alla sanna sjuttiotalsheavyfreaks.
Mycket väsen för någonting
Det känns frestande att citera gamle gode Shakespeare och dra till med "mycket väsen för ingenting", men det vore trots allt ohemult. Mycket väsen för någonting får duga, men är det det slags väsen vi faktiskt vill ha och är betjänta av?
Playme ställer viktiga frågor om priset för vilket unga – och äldre, för den delen – säljer sina själar för en stunds uppmärksamhet och bekräftelse. Den kritiserar någorlunda träffsäkert såväl den inte sällan genomruttna nöjesbranschen som den ultrakommersialiserade kändis- och trendkult som genomsyrar snart sagt alla plan av vårt samhälle och den betonar vikten av att våga vara sig själv i en alltmer strömlinjeformad omgivning.
Och ändå törs man utan att stämplas som elitistisk grinolle ställa sig frågan om just detta är den ungdomskultur vi borde gå man och kvinna ur huse för att stöda? Det är flott och det är maffigt så det förslår och grundbudskapet är, som sagt, nog så angeläget men var finns originaliteten och fräschören, den spontana energin och brinnande passionen? Var blev själva själen? Blir Playme sist och slutligen ändå fången i sitt eget visuella bländverk, sceniska raffel och intrikata spels själlösa labyrinter? Ett offer för just den hype den säger sig vilja blottlägga och tillintetgöra.
Mats Liljeroos
Foto: Cata Portin