Farzana Wahidy får lättare än en man tillåtelse att fotografera kvinnor, men det är ändå riskabelt att resa runt som ensam kvinna. – Ibland åker jag till platser där jag måste bära burka och gömma kameran. Foto: Cata Portin

Ansvar är ­Wahidys drivkraft

Koppla av? Nej, det är inget den afghanska­ fotografen Farzana Wahidy gör. Vid sidan om egna utställningar världen över arbetar­ hon med att lägga grunderna för det nya ­fält som fotografin är i landet. – Under talibanregimen hade jag som tonåring ansvaret för fyra av mina syskon och vande jag mig vid att jobba nästan dygnet runt.

När Farzana Wahidy som sjutton­åring sökte till en utbildning i fotojournalistik visste hon inte ens riktigt vad det var för något, men hennes karriär gick ändå snart i raketfart.

– Eftersom livet under talibanstyret var så svårt sökte jag ett sätt att uttrycka mig och ville egentligen skriva, men förälskade mig genast i fotografin. Jag fick snabbt uppdrag, mitt första var för brittiska Sunday Times Magazine, säger Wahidy.

Som tjugoåring började hon jobba för AFP, och tre år senare för AP. Samtidigt åkte hon till Kanada för att studera fotojournalistik. Den sista terminen tog ett pris från National Geographic Society henne till USA.

– När jag var i Kanada och USA började jag känna ett ansvar. Jag märkte att de flesta bilderna av afghanska kvinnor handlade om en sak; burkan blev en symbol för dem. Jag ville visa en större bild.

Visst finns burkan också på Wahidys bilder, men på ganska få. Hennes bilder visar både glädje och sorg – kvinnor i fängelse, på drogavvänjningsklinik, utmattade efter två dagars bröllopsfest och en med afghanska mått spektakulär avskedskyss på en flygplats. En bildserie handlar om kvinnor som bränt sig själva och överlevt.

– Det kan vara utbildade kvinnor som är besvikna på sitt liv, brist på frihet. Jag visar på problem i de afghanska kvinnornas liv, men framför allt vill jag visa hur de lever och festar. Jag vill uppmärksamma den unga generationen och de förändringar som skett de senaste åren. Vi behöver internationellt stöd, men för att få det behöver vi visa att en förändring är möjlig. Fotografi är ett kraftfullt verktyg för kommunikation, man kan göra människor medvetna om saker.

Ilska och stolthet
Det är ännu ovanligt att en kvinna reser runt i landet och tar bilder.

– Det är ett riskabelt jobb för en kvinna. Varje gång jag åker på ett jobb är jag beredd på att jag kanske inte kommer tillbaka.

Utanför Afghanistan får hennes bilder större uppmärksamhet än i hemlandet, där reaktionerna bland män och kvinnor har varit olika.

– Jag hade en presentation för universitetsstuderande och visade samma bilder för en grupp män och en grupp kvinnor. Många av männen blev arga, de gillade inte att jag visade att kvinnor har problem. Kvinnorna däremot var stolta över mig och vad jag gör för landet.

Trots att Wahidy också tar upp missförhållanden kan man säga att hon visar livets goda sidor medan hennes man Massoud Hossaini fotograferar våld och död. 2012 fick han Pulitzerpris för en bild av en tolvårig flicka vars familj dödats i en självmordsattack.

– Tidigare när jag arbetade för pressbyråer fotograferade jag allt. Men jag kom till en punkt när jag inte ville sluta. Jag växte upp under inbördeskriget och var ofta nära att dö. När jag skickades för att fotografera vid självmordsattacker påminde det om kriget och jag hatade det.

En annan orsak att sluta med den sortens jobb är att det finns så många som gör det. Wahidy har som kvinna lättare att få fotografera andra kvinnor.

– En period jobbade Massoud för AFP och jag för AP och vi konkurrerade. Det var knäppt, vi pratade inte med varandra om våra idéer.

Omarbetar lagar
För tillfället är Wahidys engagerad ett tvåårigt projekt i samarbete med organisationen Afghanistan Development & Peace and Research Organization. Finansieringen kommer från flera europeiska länder.

– Den första delen består av forskning om fotografins historia i Afghanistan. Det har aldrig tidigare gjorts. Den andra delen är att granska copyright-lagen. Få fotografer känner till sina rättigheter. Dagstidningar och tidskrifter låter oftast bli att ge credit till fotografer, de stjäl oftast bilder från nätet. Vi skapade en kommitté för att omarbeta lagen.

– Den tredje delen går ut på att utbilda 60 fotografer över hela landet, jag gör det själv. De tolv bästa får gå en kurs i etik, copyright, marknadsföring och publicering. Vi kommer att skapa en webbplats som vi hoppas småningom blir en fotoagentur.

Tillsammans med sin man och en annan fotograf har hon bildat en förening för att bevaka fotografers rättigheter.

– Vi har också instiftat ett stipendium, det första för fotografer i Afghanistan. Vi söker ännu finansiering, hittills har Massoud betalat ur sin egen ficka.

– Det här är inte saker jag velat arbeta med, men jag känner ett ansvar att göra det. Fotograferna hoppas mycket på oss, eftersom vi har kontakter utanför landet.

Svårt att hinna gifta sig
Hon säger att pressen får henne att tappa hår och vaka på nätterna.

– Någon sa att om ens dröm inte är så stor att den skrämmer en är den inte tillräckligt stor. Min är det.

Hinner du någonsin koppla av?
– Relax, säger Farzana eftertänksamt. Det har hon inte gjort på länge.

– Min mor dog när jag var tretton år gammal, det var under talibanregimen. Jag gick i en hemlig skola, jag uppfostrade fyra av mina syskon, min yngsta bror var 6 månader, och jag undervisade samtidigt för att kunna hjälpa min far med försörjningen. Jag vaknade tidigt på morgonen, gjorde frukost åt alla, gick till skolan och när jag kom hem städade jag och lärde mina grannar läsa och skriva. Sen gjorde jag middag, badade barnen och tog hand om tvätten. Ibland var jag klar tre på natten. Jag vande mig vid att jobba på det sättet.

Efter den första utbildningen fortsatte stressen med frilansuppdrag, tolkjobb och college i Kanada.

– När jag kom tillbaka skulle vi gifta oss, men jag hade svårt att få tid. Vi var förlovade i sju år.

Vad gör dig lycklig?
– Att ta en bra bild, att undervisa och att se mina bröder och systrar få en bra utbildning gör mig verkligt lycklig. Också att min man och min far stöttar mig, de flesta afghanska män skulle aldrig förstå.

 

FARZANA WAHIDY

Född: 1984 i Kandahar.

Bor: I Kabul tillsammans med maken Massoud  Hossaini, som presenterar  sina bilder på museet den  3 februari klockan 18–20.

Utbildning: Kultur- organisationen AINA:s  utbildning i fotojournalistik  i Kabul och Loyalist  College i Ontario.

Arbete: Är den första  afghanska kvinnliga fotografen som har jobbat för internationella byråer som AFP och AP. Har cirka tre utställningar per år världen över. Driver ett utbildnings- och forskningsprojekt inom Afghanistan Development & Peace and Research Organization.

Aktuell: På utställningen Till tredje led, som är en del av Festivalen för politisk  fotografi. Utställningen visas på Finlands fotografiska  museum till den 12 april och innehålller också bilder av David Magnusson, Tatiana Vinogradova, Alex Masi, Meeri Koutaniemi, Tuomas Linna och Sara Hornig.