Korkea-aho räds inte det svåra

Det är som något ur en skräckhistoria. Kaj Korkea-aho ligger i en säng som plötsligt börjar skaka. I tio se­kunder hinner han tänka att han fått ett anfall, eller att det är någon som ligger under sängen.

– Det är ju inte så vanligt att en säng på ett stengolv börjar skaka. Men jag insåg att det var en jordbävning, säger han.

Händelsen ägde rum i den mexikanska staden Oaxaca, där Korkea-aho nyligen var på ett vistelsestipendium i en månads tid. Han var där för att skriva, och det gjorde han också. Men det var inte bara en trevlig upplevelse.

– Jag skulle definitivt göra om det, men nästa gång skulle jag nog ta med mig lite sällskap. Det blev väldigt ensamt att tillbringa en månad i ett land där man inte förstår språket. Jag insåg att jag faktiskt aldrig varit ensam så länge, säger han.

Nu är han tillbaka i vintriga Finland. Och i morgon är det premiär för Gräset är mörkare på andra sidan, kollektivromanen om fyra unga österbottningar som återvänder till sin hemby för att ta farväl av en vän. De tampas alla med egna bekymmer, och i ekvationen ryms också den mytologiska folklore-figuren Raamt.

Christoffer Mellgren har skrivit manus utgående från Korkea-ahos roman. Regissören Maria Lundström säger att hon föll för boken delvis för att den passade Viirus så bra.

– Rollfigurerna är i samma ålder som vår ensemble, och vi spelar också gärna nyskrivet på Viirus. Det kommer inte att bli någon renodlad skräckteater, utan vi närmar oss ämnet via det traditionella dramat. Snarare kan man tala om en psykologisk thriller, säger hon.

Kaj Korkea-aho hade själv inte någon teaterpjäs i tankarna när han skrev boken.

– Jag tänkte snarare på film, och skrev den i väldigt filmiska scener. Själv hittade jag inte till teatern förrän i vuxen ålder. Det var aldrig en del av min uppväxt. Vi slussades ibland till Teater Jacob i Jakobstad, men inte mer.

På nittiotalet fick Korkea-aho ett hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen för sin Stephen King-influerade skräcknovell. Jag nämner att jag fortfarande minns 16-åringen som intervjuades i Jakobstads Tidning.

– Journalisten kom hem till oss tog bilden framför Kingböckerna, det är nog det du minns.

Och det spåret finns kvar i hans böcker. Också nästa bok innehåller skräckelement. Men den vill han ännu inte prata om.

– Den utspelar sig i Åbo och delvis i Österbotten på 1910-talet. Jag tror att det kanske är det läskigaste jag skrivit, säger han.

Du har sett ett genomdrag av pjäsen på Viirus. Hur kändes det att se sin text på en scen?

– Väldigt märkligt. Jag har nog aldrig förstått att alla mina rollfigurer är helt olika människor. Jag skriver alltid utifrån från mig själv och därför hittar jag en bit av mig i dem alla. Att se dem på en scen gjorde att jag kunde se dem som fyra individer. Jag bestämde också när jag skrev att jag inte tänker väja för någonting svårt. Nu insåg jag att jag utsätter de här figurerna för rätt obehagliga situationer. Det blir tydligare när det är skådespelare som gestaltar dem.

I sina böcker har Korkea-aho i förs­ta hand rört sig i Österbotten. Han säger att han är lite ”på efterkälken” när det gäller det geografiska.

– Jag skrev två romaner som utspelar sig i Österbotten efter att jag flyttat därifrån. Nästa bok utspelar sig i Åbo, och därifrån flyttade jag för fem år sedan. Kanske måste jag bort från en plats innan jag kan skriva om den.

När man läser Korkea-ahos böcker kan det verka som att han planerar intrigbygget noga innan han sätter igång. Men så är det inte.

– Jag planerar egentligen inte alls utan låter allt hända. Det gör, tror jag, att man får en mer organisk historia. Men det leder också till att man ofta stöter på logiska problem som man måste lösa, säger han.

Blir det lättare att skriva böcker efter hand, tycker du?

– Den nya boken har varit svår att skriva. Det har gått månader då det känts som att jag är inne på fel spår. Men det som man lär sig av tidigare erfarenheter är att det får vara svårt ibland.
Korkea-aho valde redan tidigt att bli författare på heltid.

– Sedan jag debuterade har det inte kommit så många debutanter i Svenskfinland. Det känns som att det finns många som vill ge ut en bok, men inte så många som vill bli författare. För mig var det klart från början att jag ville försöka göra ett yrke av det. Sedan tror jag ju att författaryrket håller på att förändas. De högstadieelever som läser mina böcker gör det för att de sett mig i andra sammanhang, säger han.

I dag föreläser Kaj Korkea-aho ofta i skolor och på bibliotek, om bland annat skrivande, lärande och stamning. Och han skriver väldigt lästa kolumner i HBL, ofta med en personlig infallsvinkel.

– Det är sådana kolumner som jag själv uppskattar mest, texter där skribenten är engagerad och drabbad av ämnet.

Och det kommer mycket respons.

– Responsen är ju betydligt mer direkt när man skriver kolumner jämfört med prosan, säger han.