Förförisk yta – vass undermening

Tuija Lindström förklarar att alla hennes – sinsemellan mycket olika – bilder på den retrospektiva utställningen på Finlands fotografiska museum bildar en enhetlig cirkel.

Från de mjukt intima, svartvita bilderna på människor från åttiotalet till de monumentala jordformationerna i Sandemar, kvinnorna som flyter i Tjursjön sekonderade av rödfärgade strykjärn, detaljrikt skannade köttätande växter och en serie digitalt formade mönster med fragment från trädgårdar.

– Bilderna kunde handla om mitt liv eller fotografins historia. Jag lever i nuet och reflekterar över världen. För mig är alla bilder från samma plats, det är bara tiden som förändrats. Jag koloniserar inte världen, bara min närmaste omgivning.

Trots ett övervägande drömskt uttryck drivs hon av ett samhällsengagemang. Hon tar de dekorativa mönstren i Roman Road som exempel. Serien kom till när hon bodde i London, som börjat förbereda sig för olympiska sommarspelen och där terroristhotet efter bombdåd i tunnelbanan 2005 ledde till en skärpt övervakning och en känsla av att man inte kunde lite på medierna, inte på någon.

– Då fotograferade jag växter i trädgårdar och gjorde sköldar av dem. Hela processen är digital. Analogt får man en förnimmelse av att bilderna lever, men de här är låsta. Växterna har aldrig kommit ut, de har aldrig fått andas. Det är en maktsymbol för mig.

Oskuldsfullt åttiotal
Bilderna från åttiotalet – oskuldens, naivitetens och utopiernas decennium – ser hon också som rätt finländska.

På en bild från 1982 blickar en mycket ung Jonas Gardell in i kameran. Mot hans axel lutar sig den dåvarande pojkvännen Jussi, som senare hängde sig för att han, felaktigt, trodde att han var hivsmittad.

– Åttiotalsbilderna skiljer sig mycket från svenskt fotografi, kanske var det därför jag blev uppmärksammad. I Sverige går alla åt samma håll, Finland är öppnare.

Någon motsättning mellan det svenska och det finländska ser hon inte. Också språken kommer huller om buller. När hon ska tala på vernissagen frågar hon på engelska om det är ok att hon pratar finska, och börjar prata svenska.

– Att vara finländare räknas bara som en fördel i Sveriges kulturella kretsar. Enda undantaget var när det handlade om min position som professor på fotohögskolan i Göteborg. Då användes finskheten emot mig.

En skillnad mellan länderna är att fotografiet fortfarande inte ligger så högt i den konstnärliga hierarkin i Finland – priserna på hennes bilder är lägre här.

– I Sverige skiljer man inte på foto och annan bildkonst.

Den finska pigan
På nittiotalet skickades Tuija Lindström till Helsingfors för att ta bilder till en publikation som skulle marknadsföra staden inför kulturhuvudstadsåret.

Det var februari och staden var nästan folktom. För lite mänsklig närvaro plockade reklambyrån fram Pia, som fotograferades i lädertopp. Dessvärre tyckte stadsstyrelsen att hela serien var alltför dyster och att kvinnan på det Lindströmskt drömska porträttet såg ut som en rysk prostituerad – den första upplagan makulerades.

På utställningen finns två bilder från serien Sleeping Bodies, som hon gjorde dagen efter fotografen Christer Strömholms 75-årsfest i södra Frankrike. Förutom den nakna värden visas en bild på Angelica, som ligger hopkurad i ett förkläde framför en dörr. Positionen är en hyllning till en finsk tjänstekvinna i den danska överklassfamilj Angelica växte upp i.

– Pigan sades ha varit så trogen att hon sov på golvet framför mammans sovrumsdörr.

En fotobok med samma titel som utställningen har också gjorts. Där skriver Monika Fagerholm om den betydelse Lindströms bilder haft för hennes romaner. På omslaget till Den amerikanska flickan finns det av Helsingfors stad utdömda fotografiet av Pia.

Tuija Lindström
Född: 1950 i Kotka, uppvuxen i Helsingfors. Flyttade till Sverige 1975.
Karriär: Gick ut Konstfack 1984. Professor i fotografi på Högskolan för fotografi och film i Göteborg 1992–2002.
Aktuell: Med den retrospektiva utställningen In The Beginning There Was Everything på Finlands fotografiska museum i Kabelfabriken till 9.3. Samtidigtvisas bilder av den franska fotografen Dorothée Smith (f.1985), som även hon inspirerats av Christer Strömholm.