Lena Andersson: "Boken var ett lyckokast"

STOCKHOLM.  Lena Andersson tar på sig mössa, halsduk och vantar. För en gångs skull är det kallare i Stockholm än i Helsingfors. Skimrande sol, men bitande kyla. Vi promenerar från Skeppsholmen mot Sveriges Radio, där nästa programpunkt väntar. Kvällen innan har Lena Andersson fått Augustpriset för sin roman Egenmäktigt förfarande och nu piper hennes mobiltelefon oavbrutet.
Romanen har väckt stor förtjusning bland alla människor som jag träffat som läst den i höst. Förtjusning – men också förfäran.

Egenmäktigt förfarande är både rolig och plågsam att läsa, beroende på hur mycket egen erfarenhet man har av olycklig kärlek och obesvarade sms.
Lena Andersson själv kallar den för ”ett lyckokast”. Hon prövade på någonting nytt: att säga som det är.

– Man säger ju att en författare ska gestalta och inte skriva läsaren på näsan. I tidigare böcker har jag hållit tillbaka lite, och har nog uppfattats som lite kryptisk. Men nu tänkte jag: jag skiter i om det inte funkar, för nu vet jag vilket mitt ärende är och jag vill säga det rakt ut. Det märkliga är att det ledde till att det finns fler tolkningsmöjligheter för berättelsen, säger hon.

Boken är full av utsagor som är som små aforismer i sig – om känslor, om kärlek, små subtila iakttagelser om människans behov av att bli sedd.

Handlingen kretsar kring poeten Ester Nilsson och hennes stora och bitvis obesvarade kärlek till den hyllade konstnären Hugo Rask. Andersson blandar teoretiska resonemang om frihet med en nästan tonårsaktig förtvivlan som för tankarna till 60-talets flickrumspop.

Svenska Dagbladet jämförde med Hjalmar Söderberg och många har varit snabba med att utropa Egenmäktigt förfarande till en modern klassiker.
Själv säger Andersson att hon alltid haft svårt att förstå sig på de parametrar som gör att vissa böcker blir framgångsrika.

– Jag kommer ursprungligen från idrottsvärlden, och där handlar allt om tävling. När jag började med skrivandet var det för att komma bort från det. Men sedan har jag insett att de där mekanismerna finns också i kulturvärlden. Man säger ”den här författaren har skrivit årets bok”. Hur kan man säga det? Det handlar ju inte om någonting mätbart, säger hon.

– Om jag tycker att en bok är viktig för mig, värderas jag lägre då om den inte anses viktig av nomenklaturan och eliten? Det där har jag grubblat mycket på.

I sitt tacktal på Augustgalan nämnde Lena Andersson en finlandssvensk poet som hon slagit vad med. Det var Claes Andersson.

– Jag pratade mycket med Claes om det här med vilka böcker som kultureliten gillar. Jag sa nog något i stil med att ”jag kommer aldrig att skriva en bok som kommer att få några priser”. Och han sa: ska vi slå vad?

Lena Andersson är för många svenskar minst lika känd som ledarskribent i DN. Varannan vecka skriver hon en lång krönika – ofta kring filosofiska frågor som samhällsmoral, etik, Gud och frihet.

Jag får en känsla av att dina referenser är mera 1700-talsfilosofer som Jeremy Bentham än samtida debattörer?

– Så är det nog, och jag är glad att jag får skriva som jag gör. Jag kan inte producera ideologiska åsikter, jag tycker att frågor ofta är för svåra för det. Däremot är jag intresserad av att undersöka våra kollektiva föreställningar, att gå tillbaka i kedjan och försöka reda ut vad principerna är bakom våra utsagor. Ofta lär jag mig någonting själv medan jag skriver, och det gör också att det är roligt, säger hon.

Lena Anderssons sylvassa stilistik har också letat sig in i hennes roman. Precis som huvudpersonen Ester försöker Andersson hitta de rätta orden för att benämna världen, nästan som ett fenomenologiskt livsprojekt.

Men det verkliga livets kladdighet kommer emot. Man kan inte tämja världen med ord.
– Mina ledare är renodlade. Men livet är inte alltid renodlat, konstaterar hon.

Andersson har under hösten varit rätt öppen med att bokens blodisande kärlekshistoria bygger på egna erfarenheter. Men hon kallar romanen för ”ett kompilat” av olika förhållanden.

– Jag är ju inte bara bokens huvudperson Ester, jag är också väninnekören som hela tiden resonerar med henne. Jag har befunnit mig i båda rollerna.

Många har undrat hur bokens Ester över huvud taget kan bli kär i Hugo. Han verkar inte direkt åtråvärd, snarare en skitstövel som är ständigt undanglidande.

– Men jag ägnade mycket tid åt att nyansera deras relation. Det hade varit för enkelt om Ester hade haft rätten på sin sida. Jag kan också förstå Hugo. Jag har känt det där som han känner, det här ansvaret för någon annans känslor. Sånt kan uppstå i en vänskapsrelation också, man glider ifrån varandra och den andra ger pikar som ”du har väl roligare saker för dig nu för tiden”. Och då försöker man svara på det, och det blir bara värre. Det är hemskt att utsättas för den sortens  skuldkänslor.

Lena Andersson skissar nu på en fortsättning på Egenmäktigt förfarande. Det är inte så vanligt med uppföljare till mer litterära böcker, påpekar jag.

– Jag gillar att som läsare få återvända till personer jag läst om. Det är också skönt att inte behöva etablera en värld från grunden.

– Dessutom tror jag att vi kanske går mot en tid då författare måste förhålla sig mera till en marknad. Det behöver inte bara vara negativt. Senast vi hade en liknande situa­tion var på 1800-talet, och de som skrev var namn som Dostojevskij och Dickens, som skrev för en bred publik. Knausgård har på sätt och vis redan gjort uppföljaren rumsren, säger hon.