Kärlek trotsar klass

Om några veckor utkommer Fredrik Långs sjuttonde bok, romanen Flickorna på Nappari. Den handlar om kärlek och blyg passion över ståndsskrankorna, om politisk aktivism och hur radikala idéer kan slå rot i unga sinnen. Huvudpersonerna Osborne Hancock, systrarna Avé och Rose-Marie Tigerstedt och deras mamma Madame Tigerstedt har verkliga historiska förebilder med samma namn.

Tidigare har du sökt inspiration i ditt eget äktenskap, i Österbotten där du är född, och i renässansen och antikens historia. Hur blev det den här gången så här, en herrgård i Björneborgstrakten?

– Egentligen började det i Rom. Första gången vi var där 1986 bodde vi i en lägenhet som ägdes av John Hancock och hans hustru Malou, född Donner. De bodde själva i Chile på den tiden men hade också ett sommarställe i Bromarv och vi kom att umgås där under åren. När vi igen bodde i Rom vintern 2003–2004 träffade vi dem också där en del, vi brukade spela bridge tillsammans bland annat.

Och via den då 93-åriga John Hancocks historier om ett långt och fascinerande liv – barndomens vintrar i det föga pampiga hemmet i Mosabacka i Helsinge och somrar på Nappari, åren i Chile och Nya Zeeland – kom samtalet in på hans föräldrars historia.

Det var en gång i Sheffield en finsmed vid namn John Samuel Osborne Hancock, som 1875 kallades till Finland av Albert von Julin för att modernisera sax- och knivtillverkningen vid Fiskars bruk. Han fick en son, Osborne, som började studera filosofi vid Helsingfors universitet och tack vare goda rekommendationer från von Julinarna samt sina ypperliga språkkunskaper anställdes som informator vid Nappari gård för att lära de två fröknarna Tigerstedt svenska och annat nyttigt. Deras mamma var fransyska och pappan, gardeskapten Adolf Wilhelm Severin Tigerstedt, var alltid bortrest.

Det slutade med kärlek, och som ett resultat av den kärleken föddes sedan 1910 den John Hancock som kom att berätta en hel del om sitt liv och sin släkt för Fredrik Lång mellan bridgepartierna.

– Å ena sidan berättade John beredvilligt, och han var mycket medveten om att jag var intresserad av hans och föräldrarnas historia också i egenskap av författare. Å andra sidan brukade han säga att ”ingen människa är värd en roman”. Jag sa flera gånger att om han vill sätta stopp för det här så slutar jag genast, men han ville inte. Jag fick också ta del av en del släktdokument som hans syster Jeanette lånade mig. Och det visade sig att den omfångsrika brevväxlingen mellan makarna Tigerstedt finns arkiverad på Åbo Akademis bibliotek, så där kunde man skapa sig en bild av hur det hela tedde sig för dem.

Nu är ju alla de människor som du skriver om i din roman sedan länge döda. Också John Hancock och hans syster Jeanette har gått bort. Men hur tänker du när du skriver fiktion om historiska personer, det vill säga fritt blandar dokumentation med fiktion? De historiska konturerna och händelserna finns det belägg för i olika dokument, men känslorna, replikerna, de små intima detaljerna och själsrörelserna har du själv fyllt i med fantasins hjälp.

– Det var inte så lätt, jag funderade mycket på hur jag borde göra det. Om jag hade gått in för att fiktivisera namnen, var skulle gränsen då gå? Skulle jag kalla Mannerheim för något annat också, och Lennart Hohenthal vars flykt fån Finland Osborne var inbladad i efter mordet på Soisalon-Soininen? Så jag beslöt att alla får heta som de hette i verkligheten, och mitt ansvar gentemot dem är att inte missfirma dem medvetet.

– Tidigare har jag skrivit romaner som jag själv tyckt att är helt och hållet fiktiva och därför har jag känt mig fri att fabulera och ljuga – och det har visat sig att det ändå funnits de som känt sig drabbade och utpekade.

I Flickorna på Nappari finns också några riktigt rörande kärleksscener. Dina unga kontrahenter är förvånansvärt medvetna om sina behov och vågar också tillfredsställa dem. Är du inte ute lite i förtid, vi talar ju om 1900-talets första år?

– Till exempel i kretsen kring tidskriften Euterpe var man mycket sexualliberal, särskilt filosofen Rolf Lagerborg var rätt häftig också med dagens ögon. Så det fanns allt möjligt ”i tiden”. Att den ena av mina unga hjältinnor var en mycket beslutsam och bestämd flicka, det vet vi – sen kan man ju tänka vidare, att hon kan ha läst Engels och Marx och varit öppen för mycket annat också.

För fyra år sedan när vi träffades i något socialt sammanhang, frågade jag Fredrik Lång vad han höll på med för tillfället, och fick det lite chockerande svaret ”ingenting”.

Han hade gett ut sin femtonde bok, romanen Dick, docenten och Jane, och trodde att nu var det slut. På publikationslistan fanns då romaner om det jämställda äktenskapets lycka och vånda, om österbottnisk sågindustri, om antiken och om renässansen. Där fanns essäer, aforismer och en doktorsavhandling om pengar och antik filosofi. Han var 62 år gammal, och tyckte att det inte fanns mera att skriva om.

– Tidigare hade jag alltid haft flera idéer än jag hunnit skriva om, nu kändes det alldeles tomt.

Sen visade det sig lyckligtvis ganska snabbt att känslan var övergående.

– Sunniva sa ”Men den där Krösusromanen som du har talat om, kan du inte skriva den nu?”

– Och så älskar jag att vara i Rom, och för att få vistas där på Finlandsinstitutet Villa Lante måste man ha en arbetsplan. Jag gjorde alltså upp en plan för en roman om den lydiska konungen Kroisos som jag funderat på eftersom förhållandet mellan ekonomi och filosofi i antiken är en sak jag sysslat med ända sedan studietiden. I Rom finns American Academys bibliotek, ett av världens underbaraste, med öppna samlingar så man kan gå och leta själv i hyllorna. Det var ett bra ställe att fördjupa sig i antiken på.

Tre år efter ”alldeles tomt”-känslan utkom alltså i fjol Av vad är lycka. En Krösusroman, om den efesiske köpmannasonen Eutykios, som tvingas fly sin hemstad och genom slumpens spel får plats som tolk och språklärare vid Kroisos hov i den lydiska huvudstaden Sardes. Också det hancockska materialet som legat skendött i några år, hade vaknat till liv i Långs fantasi på nytt.
Sunniva som nämndes här ovan är Långs hustru, bibliotekschefen Sunniva Drake, hans första läsare och stränga ateljékritiker som inte drar sig för att förorda strykningar.

På grund av henne, ”och min kloka förlagsredaktör”, får vi aldrig läsa om till exempel den Fröken Julie-artade romans som Lång tänkt ut för att pigga upp den av systrarna Tigerstedt som inte fick hjälten Osborne.

Lite annat som inte fick plats i boken finns däremot på nätet, på förlagets hemsida. Där finns också några foton på berättelsens historiska förebilder (sets.fi).
Och senare i höst är Lång på väg till författar- och översättarresidenset i Visby för en månad. Inte för att fundera på nya ”ingenting” utan för att jobba på ett nytt manus som han redan kommit rätt långt med.

Från Sardes till Kumo. I sin fjolårsroman rörde sig Fredrik Lång i antikens Sardes, i årets roman är miljön en herrgård i Kumo i västra Finland.