Philip Teir drömmer om äventyret

Titeln kom först. Det var någonstans i Sibeliusparken som Philip Teir för ett par år sedan tänkte tanken att koppla ihop Finlands mest kända krig med äktenskapsbekymmer. Båda är kamper som utkämpats i smällkall kyla och som prövat finländarnas lynne. Men till skillnad från det verkliga kriget utspelar sig romanen Vinterkriget i dagens Helsingfors där frågorna kring vad människorna vill med sina liv ser helt annorlunda ut än för sjuttio år sedan.

– Jag ville skriva om samtiden eftersom jag gillar känslan av att böcker handlar om något jag ser runtom mig också när jag lämnar texten. Särskilt på finlandssvenskt håll saknar jag generationsskildringar. Jag tycker också att satiren som form är ganska outforskad, Fredrik Lång är ett undantag och han gör det jättebra. Överlag känns det som om Svenskfinland ofta tar sig själv på för stort allvar. Samtidigt är det kanske allvaret som håller oss ambitiösa.

Komisk vardag
I berättelsens centrum finns en finlandssvensk familj, en man och tre kvinnor. Pappan Max är professor i sociologi och har just fyllt 60. Han är gift med Katriina, hög chef inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Äktenskapet haltar och de vuxna barnen har lämnat hemmet vid Norra Hesperiagatan.

– De är mer Helsingforsbor än jag. Ändå är det min erfarenhetsvärld. Sen ser jag det som en tankelek att sätta sig in i hur familjen fungerar sinsemellan. Att skriva ”comedy of manners” – om vardagliga, lustiga situationer – kräver inte att själva ämnet måste kännas unikt. Tricket ligger snarare i utförandet, att man skriver trovärdigt.

Vardagen är komisk, tycker  Teir. Något han får utlopp för när han skriver böcker. Det gäller inte journalistiken på samma sätt.
– Under åren som journalist har jag intervjuat diverse professor emeritus-typer. Speciellt som pensionerade är de fria att säga precis vad de vill. Jag har ofta slagits av hur oneu­rotiska den här sortens män är. De tvekar sällan kring sina svar och tycker oftast att de har rätt. Samma sak gäller exempelvis Jörn Donner. Han är en person som utåt alltid har svar men Mammuten handlar ändå om hur bortglömd han känner sig. Precis sådan är pappan Max. Han lever i en tid där det inte är särskilt politiskt korrekt att vara gubbe.

Gäller det även dig?
– Att jag ska bli gubbe? Ja, det är oundvikligt och säkert bra att inse i tid. Det kanske handlar om att försvara sig. Det fanns en tid när gubbar kunde säga och göra vad de ville. I dag går det inte på samma sätt. Då är det lätt att man söker sig till anonyma debattforum.

Familjens döttrar är båda i Teirs ålder. De är typiska 30-åringar från övre medelklassen som ska förverkliga sig själva, den ena genom att gå in i myten om att föräldraskap handlar om uppoffring, den andra genom att studera konst i London.
– De rannsakar sig mer än föräldragenerationen kring huruvida de har rätt till sina privilegier. Men att bara skriva om folk i min egen ålder hade kommit för nära. Max och Katriina däremot har själva skapat sin välfärd, och förstår inte varför de skulle behöva avstå från den.

Varför är medelklassen spännande att skriva om?
– Kanske handlar det om hur barns drömmar påverkas av att föräldrar haft materiell framgång. Det är inte självklart att man lyckas bara för att man kommer från en familj som gjort det.

Hur känner du själv inför skrivandet, häromdagen twittrade du att det mest känns som en plåga?
– Inför utgivningen är så klart många känslor inblandade. Alla som är ensamma om att ge ut något har tänkt tanken att man borde syssla med något helt annat som får en att må bättre. Själva skrivandet upplever jag som en lång uppförbacke. Det krävs mycket jobb innan man ser hur allt hänger ihop. Under min skrivperiod sov och skrev jag om vartannat. Det tempot skiljer sig radikalt från tidningsvardagen där läsarna ser mina texter genast.

Postmodern identitet
Under arbetet med boken har frågorna kring identitet och valmöjligheter varit något Teir återkommit till.
– Om man är en kosmopolitisk människa som tycker att Svenskfinland är löjligt och som skrattar åt Sannfinländarna, vad är det man har i stället? Är det familj? Är det något slags global identitet? Boken handlar delvis om att utforska det. Något slags identitet har ju också en väldigt postmodern människa.

Du är själv förälder, hur går det ihop med skrivandet?
– Karl Ove Knausgård skriver mycket i sina böcker om hur svårt det är att hinna vara författare när man har familj. Det ironiska är att han inte skulle ha något att skriva om ifall han inte hade det problemet. Tove Jansson är bra på det där, att beskriva kollektiv kontra egen frihet och hur det inte går att vara utan någondera. Själv känner jag mig allt mer som Muminpappan. Jag är fast rotad i Mumindalen men sitter om kvällarna och drömmer om det stora äventyret. Att skriva böcker handlar ju också om att få utlopp för ett slags frihetslängtan.