Mungiu – den rumänska filmvågens mästare

Från år 2005 framåt har rått en osannolik guldålder för den rumänska filmen: toppriser i Cannes, Berlin och Venedig för filmer gjorda av en helt ny generation regissörer som Cristi Puiu, Corneliu Promboiu och Cristian Mungiu. Filmerna har vissa gemensamma drag: sträng naturalism eller neo-neorealism med långa tagningar, orörlig kamera och få klipp, naturligt ljus och vardaglig scenografi. Oftast handlar de om en enda dag och händelsekedja som följs till slut – men precis som i verkligheten lämnas lösa trådändar. Filmerna skildrar alltid det rumänska samhället. De kretsar ofta kring den våldsamma revolutionen 1989 eller gör en obduktion av livet under kommunismen, med brutal ärlighet men märkligt kryllande av liv, svart humor, mänsklighet och poesi. New York Times stränga kritiker A. O. Scott blev helt betagen i en lång artikel: ”en av de starkaste och äldsta av filmens förmågor – att fånga och belysa verkligheten, ett ansikte, ett rum, ett liv i taget – har återuppstått.”

Det är förbluffande för ett land där det produceras kring sex långfilmer om året, med urusla finansieringsmöjligheter, en ointresserad hemmapublik och ett underutvecklat distributionssystem (80 biografer för 22 miljoner människor).

Den rumänska vågens första kulmen nåddes då Mungius 4 månader, 3 veckor, 2 dagar vann guldpalmen i Cannes 2007, vilket firades stort i hemlandet (”Rumänien är ett land som aldrig vinner något, så det var som om vi vunnit en fotbollscup. Men inte så många av firarna såg filmen och det blev ingen samhällsdebatt”, kommenterade Mungiu). Filmen återfinns regelbundet på kritikerlistor över 2000-talets bästa (också på min). Hans nyaste Bortom bergen vann också flera priser i Cannes i fjol. I år satt han i prisjuryn och i juni besökte han också Sodankylä filmfestival.

Född berättare
Mungiu kom fram till Sodankylä mitt i natten, för en visning av sin debutfilm Occident klockan 1.30 i ett litet cirkustält. Pojkaktigt entusiastisk över att nyss ha sett sitt livs förs­ta renar hade han redan ringt hem för att berätta det för sina barn (”det enda som verkligen ändrar ens liv är att få barn. Det kan ingen film göra”). Det är nästan fullsatt, ångande varmt och regnet smattrar mot tältduken. Mungiu ser lycklig ut (tur nog går han sedan så han inte ser att hans film visas i en digitalversion för att den analoga kopian saknar textning).

Under hela festivalen är Mungiu ständigt involverad i samtal. Han är liten och glad och klarögd, snabb som en vessla i repliken och det framgår genast: en gudabenådad berättare.

– Jag föddes tack vare en lag som Ceausescu inrättade 1967, ett förbud mot abort. Därför var vi en enormt stor årskull, med skolklasser på 42 elever. Jag hade en trevlig barndom, min far var läkare, vi barn var bortskämda och hade mängder av husdjur. Barn tänker på cyklar, inte på ifall de fritt får uttrycka sina politiska åsikter.

Men 1973 gjorde Ceausescu en resa till Nordkorea och han gillade vad han såg. Efter det blev allt i Rumänien värre. Bland annat filmcensuren: diktatorn ville inte se filmer om marginaliserade människor utan om exemplariska medborgare.
– Filmerna blev skrattretande dåliga, rollfigurerna var som utomjordingar vars val stod mellan deras stora lust att jobba mer övertid på fabriken och att spela bäst i fabrikens fotbollslag. Hela min generation av filmmakare reagerade emot de här usla filmerna: vi söker ärlighet.

– Ceausescu fick också för sig att han absolut skulle betala tillbaka statsskulden till Väst, och när han dog hade han faktiskt gjort det. Men då var landet utfattigt: vi hade ätit upp allting, exporterat allting.
Under min barndoms gång förlorade vi allt: Först visade tv-kanalerna 13 timmar program per dag, till slut bara två och endast sönderklippta repriser. Att ha en videobandspelare var enda sättet att se film på 80-talet (och ett bra sätt att få flickor eftersom man kunde bjuda hem dem på videokväll). På 70-talet hade vi ändå fått se amerikanska filmer och ABBA – the movie på bio. Diktatorn tyckte också att folk åt för mycket, elektriciteten stängdes av på kvällarna för att spara, man måste köa för allt – de första entreprenörerna i landet var de som hittade på mer effektiva sätt att köa. Mot slutet rådde en stark spänning: rädsla, desperation, extrem fattigdom, folk litade inte på rättsväsendet. Den spänningen har jag försökt fånga i 4 månader, berättar han.

Filmen är närmast en skräckhistoria om två väninnor som är tvungna att få en illegal abort gjord i Bukarest några år före Ceausescus våldsamma död på julafton 1989. Flickorna är bottenlöst utsatta, mannen som utför aborten en skurk, men en mänsklig sådan. Mungiu har förankrat detta potentiella melodrama i minutiöst noggranna konkreta detaljer, filmat med en kamera som registrerar stadens alla nyanser av kallt grått. I studentbostäderna fryser vattnet om nätterna och allt måste skaffas på svarta börsen: cigaretter, rakblad, VHS-kassetter, kondomer. Människorna är så brutaliserade att de verkar likgiltiga inför varandra. Vissa scener känns rakt in i livmodern. Åskådaren är så nära flickornas upplevelse att det inte går att värja sig. Men mellan flickorna finns också vänskap, styrka och hopp – framför allt tack vare vetskapen om att systemet ändå föll till slut.

Skämt för att överleva
Före den filmen hade Mungiu redan skrivit manuskriptet till Berättelser från guldåldern.
– Men då jag lät en purung skådis läsa det sa han: ”oj så fint det måste ha varit att leva under kommunismen.” Det ville jag ju inte uttrycka, så jag skrev 4 månader om hur det faktiskt var. Guldåldern, som jag gjorde senare, är en komedi om vandringssägner, barndomsnostalgi och närheten som uppstår mellan människor som måste hjälpa varand­ra. Det florerade också mängder av vitsar – vi överlevde genom att skämta. Skämten upphörde helt då kommunismen föll. Det uppstod en myt om att Securitate hade ett hemligt departement vars enda uppgift varit att hitta på vitsar. Mina senare filmer är inga komedier.

– Rumänien behöll det värsta av kommunismen och fick det värsta av kapitalismen: i ett skede hade 3 miljoner människor lämnat landet, de mest energiska och begåvade. Min första film Occident handlar om känslan av att alla flyttade bort och jag blev ensam kvar.

Att hitta sin filmstil
Mungiu studerade först engelsk litteratur och språk och skrev sin avhandling om J. D. Salinger. Han jobbade som journalist då kommunismen föll (”det var mitt livs bästa dag. Framtiden var nu”, säger han) och kom sen in till filmskolan i Bukarest.

– I början är alla på filmskolor oskuldsfulla och energiska och vill visa att de kan göra film precis som alla andra. I min första film ville jag bevisa att jag kunde få publiken att uppleva vissa känslor. Det fungerade, den var en stor publikframgång. Följande steg är att göra en film annorlunda än alla andras. En filmregissör har stor frihet och det gäller att hitta sin egen stil, säger han och berättar att han och de andra unga rumänska regissörerna sporrar varandra.

– Vi är intresserade av det som är specifikt för filmen som medium. Film kan fånga tid. Därför klipper jag aldrig i scener utan låter dem utspela sig i realtid. Jag vill inte manipulera publiken, och det gör man t.ex. genom att klippa eller använda musik för att säga åt publiken hur den ska känna. Men därför måste jag också hitta berättelser som utspelar sig under några dagar, med den här stilen går det inte att göra en biografi över en människas hela liv.

Mungius filmer är berättelsedrivna. Han söker efter verkliga berättelser som har flera lager – ”jag sysslar med en film i 2–4 år så de måste vara komplexa”. Till exempel Bortom bergen utgick från en tabloidskandal om djävulsutdrivning i ett nunnekloster som hela Rumänien kände till. Men filmen handlar också om personliga konflikter, om skillnaden mellan religion, tro och vidskepelse, om skuld, ansvar och konformitet och om gott och ont. Det måste finnas en personlig konflikt men också en social värld, som kommunismen eller postkommunismen. Han vill inte hitta på berättelser, verkligheten har alltid en egen inre logik som han vill komma så nära som möjligt.

– Jag vill beskriva verkligheten, inte mina känslor inför den. Men det är farligt för filmmakare att bli alltför låsta vid sin egen stil. Det danska Dogma-manifestet blev t.ex. snabbt meningslöst eftersom det inte alls handlade om innehållet. Det viktigaste är att ha något att säga, något starkt och ärligt. Det känner också publiken. Har man inget att säga ska man sluta filma.

Konstfilm och globalisering
För konstfilmen blir de stora festivalerna allt viktigare. Där upptäcks nya filmländer och hyllas nya stilar.
– Jag tycker inte det är så svårt att nå fram t.ex. till stora festivaler som Cannes, bara man har rätt film. Med 4 månader var vi totalt naiva, vi gick bara upp och gav en kopia till olika viktiga festivalmänniskor, hade ingen aning om vad vi borde få betalt eller vem som bestämde. Och plötsligt var vi i tävlingsserien i Cannes.

Men han säger att de rumänska massmedierna numera förväntar sig framgångar så pressen har blivit hårdare. Också hans naturalistiska stil gör hela filmningsprocessen svårare. Men även om Mungiu filmar ganska sällan njuter han av det.
– Att filma är rent adrenalin, man behöver inga droger. Som regissör är du den enda ansvariga, du bryr dig mer än alla andra som bara är där på jobb. Fast ibland kan skådespelarna engagera sig lika starkt. De har det svårt, de står nakna inför alla andra. Jag försöker hitta skådespelare som har liknande personligheter som rollfigurerna, jag vill inte att skådespelarna ska spela. Vi tränar mycket, skådespelarna måste kunna all text utantill, det är ingen improvisation. Jag visar hur jag vill att skådespelarna ska göra en scen och så gör vi den om och om tills den sitter – tagningarna kan ju vara upp till 10 minuter långa, kameran rör sig oftast inte alls så scenerna måste ko­reograferas så det väsentliga för berättelsen förs fram. Men jag kritiserar aldrig skådespelarna eller säger nej. Om någon t.ex. talar för högt sänker jag bara själv rösten och då följer de flesta skådespelare automatiskt.

All film som i dag görs utanför Hollywoods modell har samma problem: hitta publiken.
– Den unga publiken är uppfödd på amerikansk tecknad film. De tittar på film på alla möjliga skärmar, som mobiltelefoner. De är en förlorad generation som alltid kommer att betrakta film som lika med underhållning. Jag arbetar mycket med filmutbildning, har en egen filmfestival, åker till småbyar och visar film. Det ska finnas alternativ för den som vill se annat än megafilmer i multiplex-salar. Men här går utvecklingen tyvärr bakåt.

För att skapa den nya rumänska filmvågen behövdes en generation som var uppfödd på Ceausescus propagandafilmer och därför ville ha ärlighet. Som liksom landsmaninnan, den nobelprisbelönade författaren Herta Müller, har präglats av att ha levt i en polisstat, omgärdade av lögner, brutalitet, förräderi och tomma abstraktioner och därför fick ett behov av konkreta detaljer, berättelser och föremål (som inte ljuger) i sin fiktion. Som såg otaliga berättelser om deras verklighet omkring dem som aldrig visades, och därför ville fånga dem på film.

Det kan dröja länge till nästa våg.