Foto: Kari Saari

Upptäcktsresande i kulturens tjänst

Från franska strukturalister till svenska teatergenier – Johanna Enckell har gjort hisnande upptäckter under sin långa karriär. I dag fyller dramatikern, teaterkritikern och dramaturgen åttio år.

Högre än så här kan man knappast komma i Tölö. Och visst är lägenheten på sjunde våningen ett ypperligt tillhåll för en person som Johanna Enckell.

Utsikt har hon mot den lummiga Centralparken – eller Central Park som hon skämtsamt uttalar på amerikanskt vis – och mot en solgul husfasad vid Tölö tull som hon kallar sitt ”Buenos Aires”.

Med sina åttio år har hon haft koll på det mesta inom kultur, konst, politik och filosofi. Hon har rest runt och läst – övermåttan mycket. ”En upptäckare genom att läsa” kallar hon sig själv. Till exempel var det överraskande nog hon som envetet körde fram Lars Norén inför ovilliga svenskar när hon jobbade som dramaturg på Stockholms stads­teater 1979 till 1981.

– Efter ett misslyckande på Dramaten med pjäsen Fursteslickaren ville ingen ha något att göra med honom. Han framstod som en poet på dekis. Mig gav han två texter som jag läste med blossande kinder. Vilken tonträffning! Just så lät snacket i Stockholms kulturkretsar. Med Noréns texter i nyporna sprang jag till stadsteaterns alla ”stora regissörer” men de ville knappt lyssna, än mind­re läsa.

”Norén kan man inte sätta upp på scen” fick jag höra.

Men efter ett års idogt arbete fick Johanna Enckell napp. Det blev Suzanne Osten som trots skådespelarnas ljudliga protester tog sig an texterna och sammanställde dem till en pjäs, En fruktansvärd lycka. Lars Norén kom att bli en av Sveriges mest berömda dramatiker.

Men backar vi lite till är det faktiskt Johanna Enckell som var den första att få upp ögonen för de franska strukturalisterna. Det hände i mitten av 1960-talet då hon jobbade som litteraturlärare vid Uleåborgs universitet vilket ledde till föreläsningar på internationella seminarier och en serie föredrag i radion om Foucault, Levi-Strauss, Barthes, Lacan med fler.

– Jag skakade snart av mig strukturalismens förmenta metoder men Roland Barthes och Michel Foucault har följt mig genom alla tider.

I själva verket fick hon vara med om Foucaults sista föreläsningsserie våren 1984 i Paris. Han hade undersökt många marginaliserade ämnen som vansinnets historia, kontroll och straff i fängelser och sexualitetens historia innan han dog i aidsrelaterade komplikationer den 25 juni.

– Det var en upplevelse att höra honom föreläsa. Ämnet var den gången sanningssägarens roll i antik tid och han vände sig till sin lyhörda internationella publik som om de vore hans bästa vänner.

Teaterbedrifter
Inom teatern har Johanna Enckell hunnit med det mesta. Som tjugoplussare började hon skriva kritik för Nya Pressen, och fortfarande syns hennes texter i tidningar och tidskrifter som Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift. I våras rapporterade hon i Hbl om den schweiziska regissören Christoph Marthalers bedrifter på Wiener Festwochen och i själva verket dominerar favoritregissörens porträtt familjefotografierna på farmors toalettbord.

Enckell har också regisserat och skrivit prisbelönta pjäser som Heliga Birgittas farliga lekar och Hundrade drömmars fröken. På 1970-talet anlitades hon som dramaturg på Svenska Teatern när Bengt Ahlfors blev konstnärlig chef på Skillnaden.

– Hans Fänrik Ståls sägner som operett, regisserad av Frej Lindqvist, blev en stor publikframgång, inte en näsduk var torr i salongen. Nog var det märkligt att den kunde anses för radikal!

Men man kan inte tala om Johanna Enckell utan att nämna Frankrike. Hennes lustfyllt skrivna bok Skärvor av Artaud, som behandlar fransk teater efter befrielsen, är ett bevis på det.

– Men jag fick aldrig läsa franska i skolan. Efter kriget flyttade vi till landet och jag sattes i skola i Kotka där franska inte ingick i läroplanen. Men själva gnistan fick jag kanske redan som barn. Före kriget brukade föräldrarna bjuda släktingarna på söndagskaffe i Munksnäs och där surrade franskan i luften, ett språk jag inte förstod men som gjorde mig nyfiken. Bland söndagsgästerna fanns också min farbror Bibbi. Han anlände vacker som en gud, parfymerad, pudrad och sminkad med en vit borsalinohatt på sitt mörka hårsvall och åtföljd av två grand da­nois-hundar.

Under vinterkrigets första bombardemang skadades munksnäsvillan – ”Soldattorpet” – som hennes far major Fredrik af Forselles ritat och namngett.

– Då evakuerades jag sex år gammal tillsammans med min homosexuella farbror Bibbi till släktingar på landet och där fick jag under hans ledning inhämta franska rim och ramsor ur läseboken Petit à petit tryckt år 1900.

Franska blev det på allvar när hon 1953 åkte som stipendiat till New Orleans.

– Det var en kulturchock utan like. Jag som väntat mig att först av allt få träffa Louis Armstrong fick i stället uppleva rasism och segregation!

Snabbt sällade hon sig till de franska stipendiaterna på universitetet och tog itu med att läsa franska.

– Vi bildade en europeisk förening och bestämde oss för att ta kontakt med det svarta universitetet. Några kom men de talade bara med varand­ra. Vi förstod inte att vårt sällskap var farligt för dem.

Två år senare bar det av på ett fyra månaders stipendium till Sorbonne i Paris.

– På veckosluten i New Orleans hade jag jobbat på en Shell-bensinstation som värdinna och delat ut ”lollipops for the kids” och sparat min lön så att jag sedan kunde förlänga min Parisvistelse till ett helt år.

Från 1984 blev Paris hennes hem i närmare tjugo år. Före det hade hon besökt staden när tillfälle gavs men när hennes två döttrar börjat studera och sambon, Gösta Kjellin, fått ett jobb i Norge beslutade hon sig för att chansa och flytta till Paris. Det lyckades över all förväntan och snart var också Gösta Kjellin på plats.

Där skrev Johanna Enckell flera av sina pjäser och blev ”dubbelagent” – i Frankrike presenterade hon finsk teater och till Finland skickade hon artiklar om fransk teater. Hon höll också kurser för finländska skådespelare på Finlands institut i Paris och under teaterfestivalen i Avignon.

Det var spännande tider på fältet. Efter att socialisternas François Mitterrand valts till president 1981 hade den franska teaterbudgeten fördubblats.

– Det blev ett eldorado! Peter Brook flyttade till Paris. Det var just här och nu allt hände inom kulturen. Då började jag också delta i Hélène Cixous seminarier och fick därigenom lära känna Jacques Derrida.

Sorg och lycka
Kanske kommer den mångkulturella identiteten från modern, Walborg Ruin, som behärskade åtta språk och som liten bodde vid persiska gränsen när hennes far byggde järnväg i Ryssland.

På ett av fönsterbrädena i vardagsrummet står Gösta Kjellins svartvita fotografi. Den omtyckta föreläsaren, dramatikern och kritikern gick bort 2009.

– Livet är osäkert per definition. Tre år tog det för mig att bli hel igen efter förlusten av Gösta. Vilken längd läketiden tar bestäms inte av viljan utan av kroppen.

Duon levde ihop från 1978, delade politiska värderingar och passionen för teater.

– Vi tyckte om att diskutera föreställningar vi sett långt in på natten och sedan fortsätta vid morgonkaffet. Våra utgångspunkter var till en början olika genom att Gösta var expert på tysk teater och jag på fransk.

Nu har Johanna Enckells verksamhet koncentrerats till den tvåspråkiga gruppen Kolmas tila/Tredje rummet i Åbo.

– Där odlar man en teatersyn med filosofiska dimensioner. Den härliga aktiva institution som kallas Labbet har stöttat mig och publicerat några av mina skådespel. Och livsglädjen har återvänt, mycket tack vare mina nära och kära, bland vilka de sex barnbarnen är en viktig del.