Professorn som ogillar katedern

Ett av de långsiktiga målen är att höja Helsingfors universitets profil på listan över världens toppuniversitet. Traditionellt har man ansett att kvalitetsforskning räcker. Nu har man sakta börjat inse att en bättre placering också kräver satsningar och nytänk inom undervisningen.

Det sistnämnda har Bärlund vid sidan av forskarrollen varit engagerad i, länge och passionerat.

– Det finns minst sagt stora brister i undervisningen och det har man blivit allt mer medveten om de senaste åren. På vår fakultet har det till exempel länge varit så att studerande får en hög böcker, läser dem på egen hand och går till en masstentamen där kunskaperna mäts. Det kan gå tre år innan en studerande har personlig kontakt med en lärare och det här är ett stort problem.

Massföreläsningar där studerande sitter passiva är kanske tidseffektiva och, enligt Bärlund, enklare för lärarna. Men i sin traditionella form är de inte särskilt pedagogiska, och stöder inte heller inlärningen.

– Idealet är att studerande kan sin sak innan de går in i klassen. Så har det inte fungerat hos oss utan här går man in i klassen för att lära sig. Överlag baserar sig universitetet på kunskap fast det borde handla lika mycket om färdigheter. Fler olika slag av skriftliga uppgifter, inte bara masstentamina. Argumentation. Problemlösning.

Problembaserat aktiverar

Konkreta förändringar på den egna fakulteten blir det exempelvis då hela årskullen med studerande från och med nästa år avlägger en två poängs kurs i fastighetsjuridik i form av så kallad problembased learning (PBL). Förr skulle kursen ha gått till så att läraren föreläser, studerandena lyssnar och sedan mäts kunskaperna i en masstentamen. Nu tvingas studerandena själv ta tag i ett problem.

– De delas in små grupper med 8–10 deltagare. Grupperna sammanträder kring små case. De utvärderar fallet, går igenom vad de kan och vad de kan lära sig av det. Efter det går de hem och läser in sig för att sedan komma tillbaka och arbeta vidare. Processen är helt studentcentrerad och läraren fungerar mest som en tutor. A och O inom universitetspedagogiken måste vara att få studerandena att aktivera sig, engagera sig. Det är så man lär sig för det framtida yrket.

Bärlund har själv hållit den här kursen i den här formen länge och fått mycket positiv respons. Kollegerna har å sin sida, i god anda, kallat hans alternativa föreläsningsmetod ”radikal”.

Förskjutningar av lärarens traditionella roll som auktoriteten som relativt oemotsagd föreläser framför hundra eller fler (mer och mindre engagerade) studerande betyder förstås att lärare måste låta undervisningen ta mer tid. Masstentamina är effektiva tidsmässigt. Hemtentamina eller PBL-uppgifter kräver tid och engagemang av läraren, men också av studeranden.

Och med en finländsk alltför ofta katederbaserad grundskola i bagaget är det ingalunda självklart att alla studerande välkomnar nya pedagogiska grepp som kan betyda att man oförhappandes ska stå framför gruppen och prata eller argumentera. Det här förstår Johan Bärlund bättre än många kanske kan tro.

– Ännu under mina första år som ung studerande tyckte jag det var oerhört obehagligt att stå upp inför gruppen. Det är så mycket enklare att sitta tyst och ta emot. Men jag tvingade mig att gå över obehagsgränsen, tog mig an att hålla kurser och småningom började jag få adrenalinkickar av att föreläsa. Vi är alltför rädda för att misslyckas, vi sitter och tror att en fråga måste vara intelligent, att vi avslöjar våra brister om vi talar fast det inte alls är så. Jag kan själv fortfarande bli nervös och känna att det är jättesvårt att stiga fram men man måste bara tvinga sig till det, om och om igen, och märka att det faktiskt går riktigt bra.

Läs hela intervjun i dagens Hbl.