”Att vara hemma är inget jobb”

Det finns en logik som säger att varje diskussion på internet förr eller senare leder till att någon jämförs med Hitler. Fenomenet kallas för ”Godwins lag” och är påfallande vanligt när man väl får syn på det.

Journalisten Anu Silfverberg upplevde att det fanns någonting liknande bland föräldrar, i synnerhet mammor. I stället för ”Hitlerkortet” använde de ”Mammakortet”.

Att vifta med mammakortet är att hänvisa till sitt moderskap när man försöker få sista ordet i en diskussion.

– I stället för att argumentera med riktiga fakta så drar man ett kort som egentligen inte har något att göra med saken. Man säger ”som mamma är jag av den åsikten att”, eller ”du kan inte förstå det här, för du är inte mamma”, säger hon.

Nu har Silfverberg skrivit en essäsamling som heter just det: Äitikortti. Men boken är ingalunda endast en stridsskrift mot moderskap som metafysisk argumentationsteknik. Den handlar också om hur Silfverberg själv blev mamma vid 36 års ålder, hennes rädslor och tankar under graviditeten, och hennes kamp mot det ”hemska, svarta hål” som hon sett mammor sugas in i efter att de fått barn. En plats där alla andra intressen än barnen försvinner.

I en scen beskriver hon en föräldraförberedelsekurs där hon långsamt känner att hon blir dummare för varje minut som går.

– Jag gillar Karl Ove Knausgård och jag tycker att han beskriver det bra hur man faller in i vissa givna roller på de där kurserna. Jag tyckte att det mest infantila var pratet om sex och hur kvinnors sexualitet kopplas till ”kramar och massage”.

Silfverberg skrev inte boken för någon specifik målgrupp. Den är inte heller egentligen skriven för att hon vill ”spräcka myter” om föräldraskap.

– Jag skriver helt enkelt för att de här sakerna väckte frågor och känslor hos mig. Jag skriver aldrig med utgångspunkt i att texten ska göra någonting. Jag försöker lita på att om jag berättar tillräckligt ärligt om hur jag känner och tänker så kommer någon annan också att känna igen upplevelsen. Det är ett slags ”leap of faith”, ett hoppfullt språng.

Hon är ändå lite förvånad över att boken väckt sådant intresse.

–  Jag tyckte ju att jag skrivit en bok som borde intressera sju finländare och min mamma. Nu fick jag precis veta att man vill göra en teaterföreställning utgående från texterna, säger hon.

Ett av bokens roligaste kapitel handlar om mammapappa-diskursen bland medelklassföräldrar i innerstan. Om ”ekoföräldrar” och konsumtionsföräldrar, och om hur dessa två grupper är påfallande lika i sin inriktning på prylar. Silfverberg skriver om hur hon får veta att bärselen Baby Björn lär skada barn och att man endast bör använda bärsjal.

Har någon blivit upprörd?

– Bärsjalsgänget är visst upprört och har till och med skrivit ett pressmeddelande. Men herregud, jag motsätter mig ingenting. Jag är inte emot ekoblöjor! Det är ju jättefint. Låt oss alla tvätta ekoblöjor, säger hon.

Silfverberg vill inte heller att någon ska tro att hon hånar engagerade eller oroliga föräldrar.

– Jag ringde själv varannan dag till rådgivningen och frågade om temperaturer på nappflaskan. Jag visste ingenting om barn när jag fick barn. När jag var gravid satt jag klistrad framför google, säger hon.

Varför dras inte pappor ner i det svarta föräldrahålet?

– De står lite utanför systemet. På gott och ont. Män är inte föremål för samhällets hårda granskning på samma sätt som kvinnor är. De känner inte skuld över en massa småsaker kring sin papparoll eftersom det ofta räcker med att de är närvarande för att de ska vara vinnare. Samtidigt finns det pappor som säger att de känner sig osynliga. När man talar om barnkläder vänder man sig endast till mamman, samma sak på rådgivningen.

Silfverberg är själv inne på samma linje som Anna-Lena Laurén i Hbl förra söndagen. Att kalla föräldraskap för ett jobb är att skapa en kvinnofälla.

– Visst kan det vara sjukt jobbigt att vara hemma, men nej, det är inte ett jobb! Om jag städar hos dig och får lön – då jobbar jag, men inte om jag städar hemma. Jag förstår mycket väl att tidigare feminister lyft fram frågan om hemarbete. Men lösningen är inte att börja betala ersättning för det, utan att uppnå jämlikhet i hushållen, säger hon.

Jag intervjuar Silfverberg på hennes frilanskontor i Berghäll. Hon delar kontoret med tre andra journalister, bland annat kollegerna från den nystartade sajten Long Play, som försöker föra in en helt ny affärsmodell till Finland.

På Long Play publiceras varje månad en lång text som läsare kan köpa för 3,99 euro.

Förra månaden fick sajten sin första stora ”hit” med Silfverbergs och Johanna Vehkoos text om Pekka Himanen och den 700 000 euros rapport om Finlands framtid som Jyrki Katainen beställt.

Det var en bra start för sajten. Nu är Long Play nominerat till Helsingin Sanomats stiftelses innovationspris.

– Den största utmaningen, tyvärr, är just nu att lösa alla tekniska frågor kring e-bokhandlarna som säljer våra artiklar. Hälften av vår tid går åt till att svara på e-post från kunder som har tekniska problem. Det är rätt frustrerande. Men vi jobbar på att bygga upp en egen försäljningsplattform, säger hon.

Skribenterna har redan kunnat lyfta arvoden, men största delen av pengarna går för tillfället till sajten.

– Vi hade inga startpengar så vi försöker nu bygga upp en ekonomi så att vi kan köpa texter av utomstående. Tanken är ju att det här ska vara en plattform för duktiga journalister i allmänhet, inte bara för oss.

Om en artikel blir en hit betyder det inte att alla pengar oavkortat går till just den eller de skribenterna.

– Det skulle bli ohållbart. Det skulle betyda att en person som jobbar väldigt länge med ett mindre sexigt ämne inte skulle få en skälig ersättning. Så kan det inte funka, man kan inte bygga upp en seriös sajt endast utgående från antalet klick, säger hon.

Texten om Pekka Himanen föddes ur en idé att gräva ner sig i ett ämne som skribenterna upplevde att inte behandlats klart i medierna.

– Det var fint att den fick en fortsättning, och att Katainen pressades. Men moraldiskussioner i Finland leder ofta till frågan om vad som är lagligt eller inte, trots att den moraliska indignationen är själva startskottet. Allt fokus på Himanen och lagparagrafer skymmer de större strukturella problemen.

Jag träffade nyligen en mamma som sa att hennes dotter vill bli journalist. Är det ett särkilt klokt yrkesval i dag?

– Varför inte? Visst finns det lite för många journalister som får för låg lön. Men jag skulle nog rekommendera det här yrket. Journalistiken försvinner inte, men formerna förnyas. Just nu befinner vi oss i en experimenteringsfas, säger hon.

När vi är klara med intervjun undrar Anu Silfverberg lite bekymrat hur jag ska kunna göra en åsnebrygga mellan moderskap och Long Play-projektet.

– Bägge sakerna är i alla fall rätt galna rent ekonomiskt, speciellt när man är frilans!

Å andra sidan ser det rätt lockande ut att vara sin egen arbetsgivare när vårljuset flödar in i frilanskontoret i Berghäll.

– När jag går ut och träffar mina tidigare kolleger från Helsingin Sanomat och de börjar prata jobb slås jag av hur skönt det är att inte behöva tänka på de där vardagsbekymren på redaktionen. Å andra sidan vet jag att om jag har problem med ekonomin är det helt och hållet mitt eget bekymmer, säger hon.