Den unga tankens fäktningssal

Det finns många skäl till ett samtal med journalisten Vappu Kaarenoja. Sedan augusti i fjol är hon chefredaktör för Finlands största studenttidning som dessutom firar hundraårs­jubileum i år. Kaarenoja borde vara ett perfekt exempel på den nya generationens journalist. Blott 24 år gammal har hon redan hunnit jobba på både Taloussanomat och Helsingin Sanomat. Favoritämnen är politik, samhälle och ekonomi. Ändå var det en egen tidning och friheten att kunna göra vad hon vill som lockade henne att söka chefskapet på ”Ylkkäri”.
– Bra journalistik för mig innebär välskrivet, kritiskt och intressant innehåll. Reaktionen efter att ha läst tidningen får aldrig vara bara ”jaha”. Att ha ett yrke där man får chans att fördjupa och reda ut hur samhället fungerar känns både viktigt och fint. Själv väljer jag att inte bry mig så mycket om den omtalade framtidsoro mediefältet kämpar med. Grunden för mitt jobb kommer fortfarande att vara densamma: ta reda på och förmedla det folk inte själva har tid att sätta sig in i. Det behovet försvinner ingenstans. Att människor däremot är vana vid att allt i elektronisk form ska vara gratis är ett reellt problem.

På hösten bytte tidningen både papper, form och utgivningsfrekvens. En utveckling Kaarenoja anar att också dagspressen snart är tvungen att gå mot.
– Själv har jag allt mer kommit att gilla e-böcker. Visst, papper är fortfarande är det bästa formatet för tidningar men tänk dig vad som kunde hända om alla de pengar som nu går åt till tryckkostnader i stället kunde användas till mer innehåll.

Den stora snackisen
Ylioppilaslehti är en anrik arbetsplats. Här har många av landets ledare och opinionsbildare, bland and­ra Urho Kekkonen, gjort sina första knäck. Jubileumsåret har uppmärksammats med både kalas och festskrifter. Ändå kommer det antagligen mest av allt att bli ihågkommet för en text i årets första nummer där Kaarenoja och hennes kollega Aurora Rämö beskriver hur de på en buss halvvägs mellan Helsingfors och Åbo bajsar på sig. Artikeln som kommit att gå under kodnamnet ”kakkagate” har genererat hård kritik men också ett antal provocerade och filosofiska analyser i övriga medier. Själv har Kaarenoja konsekvent valt att hålla låg profil kring vad som egentligen var tanken med artikeln.
– Visst anade vi att det kunde bli en hel del förvånade reaktioner men de proportioner bevakningen ”kring” artikeln fick kunde ingen förutspå.

Så, vad var tanken med texten?
– Den frågan vill jag fortfarande inte svara på, helt enkelt för att jag inte tycker det är journalisters sak att förklara hur artiklar ska eller kan läsas. Ylkkäri har en lång tradition av den här typens gonzo-artiklar, så vi tyckte det kunde sitta bra i ett jubileumsnummer. Man får alltså tolka innehållet hur man vill, gilla eller hata.

Vad tycker du om uppståndelsen?
– Självklart är jag överraskad. Jag har inte sysslat med just den här typen av texter tidigare, utan är mest van att göra nyheter. Det var intressant att märka att en enda artikel kan väcka så mycket debatt.

Såg du några risker med att skriva texten?
– Inte egentligen, åtminstone tänkte vi inte på det mer än hur vi i allmänhet överväger tilltal och tema kring alla artiklar vi gör.

Vissa menar att texten visar på en bottennivå inom den finländska journalistiken, vad tycker du om det?
– Det får folk tycka om de vill. Många tycks också reagera på att det specifikt är kvinnor som bajsar på sig. Det är en tanke som tycks vara extra provocerande.

Rakt in på Börsklubben
Jubileumsnumret innehöll inte bara ”kakkagate”. Där fanns även en artikel där Kaarenojas redaktion utmanar Börsklubbens herrklubbstraditioner att inte låta kvinnor ha tillträde till lokalerna. Det här gjorde man genom att maskerade kliva rätt in i byggnaden och sätta sig ner, för att rätt snabbt sedan bli utjagade. Kaarenoja beskriver roat uppdraget och hur den manliga fotografen som följde med gruppen fick motta en ursäkt av personalen för att ”kvinnor kom och störde honom i hans lunch”.

Under tidningens hundra år har bara sju av chefredaktörerna varit kvinnor, Kaarenoja inräknad. Fem av dem har haft tjänsten efter år 2000. På frågan om hon själv har någon form av feministisk agenda blir svaret att ja, om man ser det som en del av vad alla journalister borde göra: väcka frågor och ifrågasätta sammanhang.
– Men inte har vi någon feministisk mission. När det gäller provokationer är de inget självändamål. Det viktiga är att väcka tankar och ifrågasätta normer.

Tror du det är svårare i dag jämfört med tidigare generationers redaktioner?
– Det är lätt att svara ja på den frågan, men vad vet jag egentligen om hur det var att försöka göra kritisk journalistik på 70-talet eller tidigare. Ta till exempel kvinnors rösträtt som måste ha varit en väldigt provocerande tanke, i dag tycker vi att de som kämpade för den frågan skrek ut självklarheter.

I årets första nummer beskriver Ylioppilaslehti 2013 sig som ”den unga tankens fäktningssal, och nationens fackla som fortsätter leda studenterna på den civiliserade vägen mot oberoende och vuxenhet”. Den första delen av meningen formulerades redan 1913 – ett bevis på att historien blivit en del av varumärket.
– 1978 då tidningens upplaga var som störst (64 148 exemplar, red. anm.) var Ylkkäri det enda forumet som fanns för studenter. Även om konkurrensen i dag är en helt annan tror jag på att tidningen har en viktig roll att fylla. Vår målgrupp är trots allt rätt homogen: de flesta finns i Helsingfors, bor rätt billigt och har begränsad ekonomi. Dagarna ser ganska lika ut för de flesta: när man inte pluggar extraknäcker man för att studiestödet inte räcker till.

Finlandssvenska Studentbladet delar trappa med er, vad tycker du om den tidningen?
– Jag brukar alltid bläddra. Helt okej, men inte får jag så mycket ut av den.

-------

Rättelse: I intervjun ovan uppges att Ylioppilaslehti år 1978 var det enda forumet för studenter att samlas kring. I själva verket utkom även flera andra studenttidningar: Studentbladet, Contactor, Aviisi, Turun ylioppilaslehti och Jyväskylän ylioppilaslehti.