Farväl min Narcissos

Carl Knifs blick vittnar om ett känsligt och uttrycksfullt inre. Den är både intensiv och samtidigt blyg. Han är liten men rörelsespråket är desto större. Carl Knif är utan tvekan den för tillfället mest intressanta finlandssvenska nutidsdansaren men för många är han lite av en doldis, kanske för att han själv inte för så mycket väsen av sig. Han har dansat i tio år med Tero Saarinen, en av Finlands internationellt mest kända dansare, men skapade nyligen en egen dansgrupp – Carl Knif Company.

– Självfallet har Tero haft stort inflytande på mig. Han har präglat min uppfattning om kroppen och jag har influerats av hans infallsvinklar. Jag har ändå mitt eget rörelsespråk och mina egna teman – bland annat gemenskap, kommunikation, ensamhet. Jag inspireras också av bildkonst, dokumentärer,  konstiga ord och musik.

Carl Knif har dansat så länge han kan minnas. Som barn lekte han opera, teater och balett och pappa Johan Knif såg till att barnen fick höra musik i olika genrer. På 80-talet grundandes en balettskola i Vasa där Carl Knif började tillsammans med mestadels flickor, men i tonåren tog jazz- och nutidsdansen över.

– Min kropp var inte en balettdansares. Fastän jag hade drömt om att bli balettdansare förstod jag att den här prins- och prinsessvärlden inte var min grej. Med nutidsdansen kände jag där- emot att jag kunde ge uttryck för min egen identitet.

Nyutexaminerad från Teaterhögskolans danslinje fick han dansa huvudrollen i Marjo Kuuselas uppsättning av Hobbiten på Nationaloperan 2001. Men anspråkslös som han är berättade han inget om det för sina närmaste som häpna fick se honom dansa titelrollen på premiären.

– Jag ställde så enorma krav på mig själv och upplevde att jag skryter om jag berättar om det på förhand, och att blir det för stort för andra så hanterar jag inte själv det. Det känner jag igen i dag ännu.

Som många andra dansare har Carl Knif länge haft ett strängt förhållande till sin kropp.

– Jag måste träna mycket för att jag psykiskt och fysiskt ska vara beredd att stå på scen och kunna förmedla det som ska förmedlas i varje verk. Tidigare hade jag inte förmågan att lyssna till min kropp och inget var tillräckligt.

Egoismens negativa följder

Perfektionismen och passionen för träning är ofta drivande krafter men Carl Knif har också fått smaka på de negativa följderna.

– På sätt och viss bygger det här utövandet på narcissism. Dels är det en egenskap som behövs för att man över huvud taget ska dras till yrket, dels kan det få väldigt negativa följder. När jag var yngre och nyutexaminerad krävde jag så mycket av min kropp att det, fast jag gjorde allt för att göra varje uppgift så bra som möjligt, vände sig mot mig. I konsten måste det alltid finnas en kommunikation mellan artisten och publiken – en alltför stark narcissism eller egoism äter upp allt det andra.

Som yngre led Carl Knif dessutom av scenskräck och var rädd för att misslyckas inför andra, men främst inför sig själv.

– Föreställningen blev en prestation för egot, om jag gjorde väl ifrån mig kunde jag vara nöjd med mig själv. I dag tänker jag att den största belöningen är att få uppleva något tillsammans.

Vändpunkten kom i och med produktionen av Hologram Walls i samarbete med Helsingfors festspel och Kiasma. Allting var nytt och stort och det slutade med att Carl Knif, som jobbat stenhårt sedan han utexaminerades, brände ut sig.

– Jag kände inget och dansen väckte inget hos mig. Jag var beredd att ge vad som helst för att få tillbaka kreativiteten och glädjen i skapandet. Jag har bearbetat mina känslor på många sätt och ändrat mitt förhållningssätt till mig själv och livet. Oberoende av hur bra resultatet blir känner man ingen tillfredsställelse om strängheten tar över.

Plastmuggar blev tåskor

Efter Hologram Walls följde självporträttet Claude Glass, där han tom på inspiration återvände till barndomstiden då inspirationen var oändlig. I solot använde han också tåskor och en damhatt.

– Som barn lekte jag balett hemma och gjorde egna tåskor av plastmuggar. Jag har absolut en feminin sida och just som barn var kön något irrelevant. Man kunde vara man, kvinna eller djur i ett sorts sagotänkande som var befriat från alla restriktioner. Formbundenheten har jag delvis upplevt som jobbig men samtidigt har jag alltid fått vara den jag är.

Inspirationen till sitt nyaste verk Manuscript som visas i Helsingfors på lördag fick han då han på nätet stötte på The Voynich Manuscript som visade sig vara en mystisk skrift från medeltiden.

– Ingen vet vad det är och ingen har lyckats knäcka koden. Mina tidigare verk har varit ganska abstrakta och formbundna medan jag i Manuscript ville göra något med mystisk klang.

Carl Knif har länge jobbat med samma dansare, och trots den osäkra tillvaron som frilansdansare är drömmen att kunna betala månadslön till dem. Att ha en egen grupp innebär också att man måste kunna sälja sig själv och sina verk för att få uppmärksamhet.

– När medieflödet blivit så enormt blir det samtidigt svårare att få uppmärksamhet. Jag ogillar tanken att den som skriker högst vinner oberoende av vad man har att säga. Det känns också som att publikens minne blivit kortare och att det bidrar till att man glömmer sin historia. Det gäller hela konstfältet och underhållningsbranschen. I stället för att hela tiden skapa nytt kunde man oftare lyfta fram också äldre verk och bearbeta dem.

Om han får drömma om tillvaron om tio år ser den ut så här:

– Jag får turnera, får skapa nya verk också för andra kompanier och dansar fortfarande själv.

Carl Knifs verk Manuscript hade premiär på festivalen Kuopio tanssii ja soi i somras. Lördag den 17 februari har den Helsingforspremiär på Mediecentret Lume vid Konstindustriella högskolan.