”Osäkerheten håller mig vaken”

Att dansen skulle bli Tomi Paasonens öde råder det ingen tvekan om. Som liten tvingade han sin mamma att ta honom till nationaloperan för att se Svansjön. Sedan följde sagobalett i Södra Haga – Paasonen var den enda pojken bland fyrtio flickor. Koreografin lockade honom tidigt: skivomslagen var täckta av anteckningar kring rörelser som skulle koordineras till olika delar av låtarna. Efter studier vid Operans balettskola i Helsingfors tog han sig till en av Europas ledande balettgrupper i Hamburg, bara för att småningom flytta vidare till ansedda danskollektiv i Chicago och San Francisco.

Mitt uppe i karriären råkade Paasonen 1997 ut för en olycka som kom att ändra allt. En del av Chicagostudions takkonstruktion föll över honom och skadade ryggraden såpass att han inte kunde fortsätta dansa. Händelsen blev samtidigt startskottet för en alternativ yrkesbana som koreograf och snart grundade han den fria dansgruppen Kunst-Stoff, hyllad i hela USA för sina teatrala danspjäser. I dag dansar han nästan inte alls, men säger sig inte hinna sakna sitt tidigare liv.

Vi träffas i Kulturbrauerei, ”kulturbryggeriet” i Prenzlauer Berg, Berlin – ett jättekomplex med teatrar, arbetsutrymmen, yogastudior, butiker och restauranger som i de kulturhistoriska tegelbyggnaderna formar sig till en stad i staden. Hit kom Paasonen 2003 då hans USA-visum inte längre gick att förlänga.

– Det kändes naturligt att flytta till Berlin. Jag behärskade tyskan och staden har en stor och mångsidig dansscen. När jag kom höll staden på att bli en kulturmagnet och det fanns fortfarande lite av en ”kom-inte-hit-mentalitet” som i dag är bortblåst.

Individuell kreativitet
I Berlin har Paasonen jobbat med allt från video till operaföreställningar. Ett särskilt intresse för minoriteter har lett till samarbeten med bland annat fångar och sexuella minoriteter. Dagen innan vi ses har hans senaste föreställning Jahreszeiten (Årstider) med teatergruppen Rambazamba haft premiär. Utmaningen har varit att koreografera personer med funktionshinder, däribland Downs syndrom.
– Det är en underbar grupp som är genial på att processa känslor. Om jag är på dåligt humör märker de det genast. Alla emotioner vädras. När jag arbetar med dem går jag därför in i ett lite barnsligt, mer direkt tillstånd. Tillsammans har vi fokuserat på nutidsdansens improvisationsmetoder med en naiv touch av handlingsstyrd balett.

Hur har det varit att jobba med just rörelse inom gruppen?
– Gänget i Rambazamba är känsliga, emotionellt expressiva och underbart klumpiga. Som ledare letar jag inte efter fulländade rörelser utan söker ett annat slags värde. Det finns något unikt i att se dessa kroppar ”do the jam”. Improvisation kombineras med individuell kreativitet och upptäckarglädje.
Det är inte den ”rena dansen” som lockar Paasonen lika mycket som möjligheten att blanda in visuell konst och interaktivitet. Han kallar sig gärna för maximalist, uttrycken ska helst vara svulstiga och lite överdrivna.

Vilken status har dansen som konstform i Berlin?
– Under en lång tid låg fokus på en mycket sträng, konceptuell minimalism som var väldigt tråkig. Alla ville göra den typen av föreställningar för att det var på modet, men få fick till det. I dag är det tack och lov trendigare att inte vara rädd för att göra fel.

Paasonen säger att dansscenen i Berlin tenderar att bli mer sällskaplig men samtidigt mer splittrad. Medan man tidigare ville fokusera verksamheten till vissa platser är grupperna i dag väldigt utspridda. Skickliga dansare från södra Europa, Israel, Argentina och Brasilien söker sig till staden men alla kommer och går eftersom man aldrig kan lita på att det finns tillräckligt med jobb.
– Också jag lever ett mycket instabilt liv och måste hela tiden sticka mattan framför mig. Ibland blir det ett hål men trots det tycker jag om lättheten, att livet börjar på nytt med nya människor och ny kontext varannan månad. Det håller en vaken.

Hur påverkas konsten av osäkerheten?
– Åtminstone slipper jag gå ner mig i mina egna tankebanor. Att byta projekt ofta innebär mycket kommunikation med nya människor. Man kan helt enkelt inte välja det som är tryggt och bekant vilket är utvecklande. Dans är rörelse, om den stannar upp är det inte bra för konsten.

Under sin karriär har Paasonen hunnit jobba både på insitutioner och med fria grupper. Han har sett båda sidorna och hoppas på mer samarbete.
– Just nu pågår ett kulturkrig i Berlin då statliga institutioner kan söka pengar som borde vara reserverade för mindre aktörer.

Så länge han själv lever som frilans är det Berlin som gäller, här finns nätverken och en stor vacker lägenhet med rekordlåg hyra jämfört med i Finland.
Trots Berlins popularitet bland konstnärer är det först på senare år som staden insett värdet av att så många söker sig hit, menar Paasonen.
– I takt med att det lokala inflytandet ökat har politikerna insett att staden inte kan fyllas av enbart byråer och hotell i glas och stål. Hittills har all kulturverksamhet fått beskedet att ”ni får använda lokalerna tills vi gör något bättre med dem”, en attityd som allt mer får ge vika för insikten om att staden lever genom de människor som bor här.