En queerfeminist med förändringsvilja

När vi träffas har ett dygn gått sedan Tiina Rosenberg valdes till rektor för det nya Konstuniversitetet – tjugofyra timmar som heter duga, som hon själv formulerar det.

– Det var verkligen en överraskning! Jag blev tillfrågad om jag var intresserad av tjänsten. Då tänkte jag, oj, jag tyckte ju att jag hade allt så fint ordnat. Lite panikkänsla får man, så klart, eftersom det innebär förändringar, men själv predikar jag samhällsförändringar, säger Rosenberg med ett skratt.

Bland de elva sökandena fanns också personer med starka kopplingar till de enskilda universiteten, och dragkampen mellan olika viljor är inte helt oproblematisk. Rosenberg kan ses som en förmedlare utifrån.

– Det är bara en spekulation, men jag tror att det i den här typen av samgåenden, där det finns tre välprofilerade och starka akademier, hade varit svårt att lyfta fram någon av rektorerna. Man tänker: kommer den personen verkligen att tala för konstuniversitetet eller för den egna akademin?

Hur kan de sinsemellan olika genrerna och kulturerna bäst mötas?

– Det finns två möjligheter. Dels handlar det om hur de strukturella organisationerna ska se ut i framtiden, dels hur undervisning kan ske gemensamt. Vid sidan av de renodlade genrerna finns många hybridgenrer. Den stora förändringen i dag är den ökade globaliseringen. Med undantag av Sibeliusakade­min, har vi hittills producerat konstnärer och kulturarbetare för den finländska marknaden. Här ser jag många möjligheter att bredda de finländska konstnärernas plats i världen, men också bjuda in folk.

De olika akademierna har sina profiler och sin autonomi men någonstans måste det gemensamma börja växa fram.

– Konkret kommer det bli så att finns en rektor, en vicerektor och dekaner. De olika akademierna får nu fakultetsstatus. Ett akademiskt universitet har ju fakulteter, men här har vi olika akademier. De har redan universitetsstatus, men nu förenas deras universitetsstatus i det gemensamma konstuniversitetet. Utifrån dessa gemensamma  ansträngningar skapar vi den administ­rativa ramen för framtiden.

När det gäller det hantverksmässiga, som att lära sig sjunga eller spela tea­ter, är det självklart att akademierna fortsätter som de gjort, menar Rosenberg. Men i vissa ämnen kunde undervisningen koncentreras.

– Till exempel konstteori, konsthistoria, dans, teater, kultur, kunde lika gärna ha femtio studenter som fem.

De största utmaningarna blir, tror Rosenberg, att få folk att bli övertygade och inspirerade av att samgången och planerna är bra.

– Vi har ett unikt utgångsläge. Det här är inte ett sparprojekt, tvärtom något regeringen har satsat pengar på. Det känns nästan lite overkligt.

Rosenberg har själv bakgrund som konstforskare och har varit van vid att jobba på ”fattiga institutioner” där man alltid måste strida för sin verksamhet.

Hur mycket makt kommer du att ha som rektor för konstuniversitetet?

– En rektor har alltid mycket makt, men inte ensam. Besluten ska alltid vara välgrundade. Det är framför allt otroligt viktigt att de som ingår i ledningen – rektorerna för de olika akademierna, och den blivande administrativa chefen – arbetar tillsammans. Det ska ju inte vara hur jag tänker, utan vad som är bäst för universitetet.

Här står genusfrågor inte lika högt i kurs som i Sverige. Hur bekymrad är du över synen på feminism i Finland?

– Då kanske jag har en uppgift. Det är väldigt tråkigt, för feminism handlar om social rättvisa, att kvinnor också är människor. Det är så enkelt, hur kan det vara så farligt?

Kommer du att införa ett genusprogram?

– Jag är ju inte här i egenskap av forskare, men har redan blivit tillfrågad om jag kan förläsa lite, och kommer att göra det. Vi håller naturligtvis ett öga på jämställdhet och antidiskriminering, och i det ingår också språkfrågan.

Hädanefter kommer Rosenberg att tala både svenska och finska i officiella sammanhang. Dels har hon det i sin familjetradition, dels tycker hon inte om utvecklingen som skett i Finland.

– Den känner ni alltför väl till på Hbl.

När Rosenberg lämnade Lund, där hon jobbat som professor i genusvetenskap, för professuren i teatervetenskap vid Stockholms universitet, var en av orsakerna att kunna vara närmare familjen. Då var barnen tonåringar, nu är de vuxna. Då kändes det också som att hon kom tillbaka till sin hemstad och sitt hemuniversitet. Men ursprungligen kommer Rosenberg från Helsingfors.

– Det är spännande att flytta hit. Jag undrar hur det är att arbeta någonstans där jag inte är invandrare. Så är det något med medelålderskvinnor som bott utomlands. Forskning visar också att kvinnor i min ålder vill immigrera hem.

En annan orsak är att hennes finlandssvenska mamma dog för fem år sedan.

– När hon insjuknade började processen med Helsingfors igen, jag började tänka mer på Helsingfors och min uppväxt. Min pappa lever ännu och är glad.

Ditt eldfängda temperament är rätt omskrivet. Hur bemästrar du ditt temperament?

– Jag ska räkna till tio och framför allt inte låta mig provocerats.

För en bredare allmänhet blev Rosenberg känd genom sitt engagemang i det politiska partiet Feministiskt initiativ, under år 2005, för vilket hon var en av grundarna, Men hon lämnade styrelsen, eftersom hon ansåg att priset blev för högt.

– Det som hände var oerhört smärtsamt. Jag hade inte tidigare varit i ett mediedrev. Jag har fått jobba jättehårt med detta. Den största utmaningen var att inte bli hatisk och bitter. Jag har inte blivit det därför att jag fått väldigt mycket stöd från arbetskamrater.

– Nu har jag lagt det bakom mig och kommit vidare, men det är klart att det har kostat på. Att ha temperament är bra, det betyder att man inte är en mes.

Den som ursprungligen lär ha tänt brasan var Ebba Witt-Brattström, en av Fi:s grundare. Rosenberg och Witt-Brattström hamnade i en medie­fejd där olika feministiska skolor ställdes mot varandra. Witt-Brattström inledde nyligen en professur i litteratur i Helsingfors.

Hur är det nu egentligen mellan er?

– Vi har inget med varandra att göra.

Är det dags att gräva ner stridsyxan?

– Det var inget gräl. Jag kan bara säga att jag lärde mig något från mediedrevet som jag borde ha lärt mig tidigare, nämligen att det finns människor som vill en illa.

Nu vill Rosenberg ändå koncentrera sig på framtiden.

– Alla vill ha svar på frågorna direkt, men jag har inte svaren. Jag måste ju hinna tala med folk. Först måste jag avsluta mitt arbete i Stockholm, sedan lära känna folk innan jag börjar i januari.