Ramqvist skildrar flickan som superhjälte

GÖTEBORG  Det är mest en slump att vi hamnar här. Vi ska ta oss ut från det öronbedövande ljudet på bokmässan för att ta bilder i solen, som äntligen tittar fram efter några regntunga dagar i Göteborg. När vi går upp mot en gammal tegelhuslänga mittemot mässområdet berättar Karolina Ramqvist att det var här hon bodde sina första år i livet.

– Men så flyttade pappa till London och jag och mamma blev kvar i Sverige, och då blev det Stockholm. Jag tror att mamma ville uppleva punken.

Uppväxten i Stockholm finns skildrad i den nya boken. Ramqvist sticker inte under stol med att en stor del av hennes tonår finns där, i berättelsen om huvudpersonen Saga Isaksson. Långa kafébesök, krognätter och tillfälligt sex – en inte helt ovanlig kombo för brådmogna tonåringar.

– Saga börjar i gymnasiet Södra Latin 1991, jag började 1992. Hon bor i ett hus på Krukmakargatan, där jag också bodde. Hennes yrkeskarriär utvecklar sig på ett sätt som liknar min. Så visst är det min berättelse på många sätt. Men jag drabbades redan med min förra bok av biografiska läsningar. Den handlade om en flickvän till en värdetransportrånare, och folk frågade mig hur det är att vara ihop med en kriminell, säger Ramqvist.

En avgörande detalj den här gången är att författaren själv syns på omslaget. Det styr naturligtvis den biografiska läsningen.

– Det är en bild som min kompis Andrea tog i Paris, jag tror att jag är femton på bilden. För mig är den där bilden så gammal att den inte riktigt är jag. Folk har frågat mig om jag använde dagboksanteckningar när jag skrev, men faktum är att jag mest använde just den här bilden. Det är någonting med flickans blick, den fångar någonting… lusten att bli objektifierad, att själv objektifiera, att ingå i ett heterosexuellt spel. Bilden är lika fiktiv som boken.

Alltings början har fått ett fint mottagande i Sverige den här hösten. Man kan läsa den som en generationsroman om de feministiska kvinnor som fick stort medieutrymme på nittiotalet: Linda Skugge, Belinda Olsson, Karolina Ramqvist. Men man kan också läsa den som en Stockholmsskildring. Saga Isaksson är uppvuxen på Södermalm och behandlar staden som sin egen bakgård. Hon tar sig in på krogar redan som femtonåring. Och ute i nattlivet vimlar det av mediemän och halvkändisar som inte ser någon större skillnad på en femtonåring och en tjugoåring.

– Jag ville skildra en privilegierad flicka, ett ganska bortskämt barn. Hon har fått mycket kulturellt kapital hemifrån och tar för sig. Samtidigt hade jag en idé och en flicka som ett slags superhjälte, en självständig kraft.

Om Saga har en superkraft är det hennes svala ironi och sorglösa ointresse. Den använder hon till och med mot sin mammas radikalfeministiska åsikter.

– Jag tror att Sagas meningslöshet förstärks av kontrasten till hennes mammas generation, som var med och gjorde tydliga feministiska och politiska reformer. Hon hade en mamma som utkämpade stora strider. Saga och hennes kompisar upplever nog att de inte har något att kämpa för, säger Ramqvist.

När man läser romanen inser man att det faktiskt är 20 år sedan 90-­talet. Jag frågar Ramqvist om hon tror att dagens femtonåringar upplever ett annat Stockholm.

– Det tror jag definitivt. I min roman hänger Saga på krogar och kaféer där hon spanar efter män. Krogen är som en liten jaktstuga för henne. Så kan man inte göra i dag, Stockholm är så mycket större. Medieeliten hänger inte bara på ett ställe, och det finns inte en enda klick heller, utan flera.

På många sätt handlar boken också om den eviga frågan varför kvinnor faller för skitstövlar. Under hela romanen är Saga fixerad vid den dubbelt så gamla festfixaren Victor Schantz, som ringer efter Saga ”som man ringer efter pizza”.

– Min analys är att den här lite misslyckade relationen med Victor behövs för att hon ska kunna göra sin ideologiska utveckling. Det hade inte gått om Victor hade varit en pojkvän som velat fika och ta promenader på Djurgården. I stället har hon skapat ett slags rum för sig själv, där hon kan bli den hon ska bli.

Karolina Ramqvist själv är i dag författare på heltid, efter många år som bland annat krönikör. Det var en roll som krävde slagfärdiga åsikter – i skönlitteraturen kommer man bättre åt gråzonerna i mänskliga relationer.

– Jag hörde Märta Tikkanens sommarprogram, där hon talade om att hon alltid hade velat bli författare men att det verkade så oöverkomligt att hon blev journalist i stället. Jag kan identifiera mig i det där. Men det är svårt att stänga dörrar helt och hållet. Jag kan sakna kultur­debatten ibland.