I hemmet är man mest utsatt

Kritikern Jonas Thente hävdade i ett seminarium på bokmässan i Göteborg att Norge är det land i Norden där man bryr sig allra mest om de nordiska grannländerna. Att det också är här som man sätter mest ära i att ta emot Nordiska rådets litteraturpris. När jag träffar årets vinnare Merethe Lindström på torsdagseftermiddagen är hon inte helt säker på att analysen stämmer.

– Jag tror faktiskt att danskarna är bäst på att läsa nordisk litteratur, säger hon.

Men så konstaterar hon också att hon själv läst en hel del svensk litteratur.

– Jag upptäckte Lars Norén väldigt tidigt. Och på senare år har en författare som Sara Stridsberg varit viktig. Det finns en känsla av att man i svensk litteratur är friare än i Norge, det är någonting jag kan vara lite  avundsjuk på, säger hon.

Merethe Lindström har publicerat sig sedan tidigt åttiotal. Hon menar att skrivarskolorna i Norge fortfarande sätter sin prägel på hur den nya litteraturen ser ut.

– Skrivakademier står högt i kurs. En del av litteraturen är ganska präglad av det, och inte minst av lärarna. Att Jon Fosse länge lett skrivarkurser syns nog, säger hon.

Lindström hör själv till de mer uppburna författarna i sin generation. Den senaste romanen, Dagarna i tystnadens historia, är ingen thriller men innehåller tydliga spänningsmoment. Det handlar om ett äldre äkta par, Simon och Eva. En dag blir Simon plötsligt tyst.

– Kanske är det en begynnande demens, det sägs inte i boken. Det kan också handla om att det finns en uppdämd tystnad som beror på alla saker paret inte pratat om, säger Lindström.

En av de såriga punkterna i relationen är Simons erfarenheter av Förintelsen. Simon är tysk jude och hans familj gömde sig för nazisterna. Tystnaden i romanens titel återkommer också i barndomsminnena från Tyskland:

”Medan de levde i detta som måste kallas fångenskap, berättade Simon för mig, handlade det om att vara tyst. Tystnaden hade ålagts dem, honom, brodern, föräldrarna och de andra två som höll till där. Deras kroppar hade redan vant sig vid ett dämpat sätt att röra sig som sedan aldrig släppte sitt grepp utan blev en del av dem, av deras kroppsspråk.”

Merethe Lindström väljer ett intressant grepp för sin Förintelseskildring. Hon berättar historien via Simons fru, Eva.

– Eftersom boken handlar om att Simon inte pratar så var det naturligt. Men det handlar också om att jag inte kan berätta den här historien i första person, jag behöver ett avstånd. Jag har ju inte upplevt det här. Litteraturen kring Förintelsen har ju också mycket gått ut på  vittnesskildringar, men den här boken handlar om motsatsen till det: att tiga.

Finland och Norge har en relation till andra världskriget som Sverige inte har. I Norge är böcker om den tyska tiden en hel genre.

– Helt klart. Trauman som är så här stora påverkar också nya generationer. Det skrivs mycket om andra världskriget i Norge fortfarande. Man kommer aldrig att bli klar med det, tror jag.

Varför tror du att Simon har så svårt att prata om sina minnen? Varför berättar han inte om dem för sina barn?
– Jag tror att Simon har försökt berätta. Men det finns en scen i boken där han och Eva kör bil genom ett sommarlandskap, det är femtiotal, stugor, väldigt vackert. Och han säger att han vill berätta för sina barn vad han varit med om. Men Eva protesterar. Hon vill inte ”släppa in mörkret”. Och så blir det. Man når en punkt då det är för sent att prata om saker.

Tystnaden är inte bara ett tema, det är också ett tekniskt knep för att hålla i gång spänningen i romanen.

– Det tema som mest upptar mig i mitt författarskap är relationer. De är i sig själva väldigt spännande. Familjen är ett livsfarligt ställe, ett ställe där man kan bli skadad. Så funkar ju också skräckfilmer – man skapar skräck genom att använda saker som är familjära, som barn. När vi är hemma är vi som mest utsatta.

Jonathan Franzen sa förra året här på bokmässan att det han fick av sina föräldrar var deras sätt att prata. Att de uttryckte sig i bra dialog. Men hur är det för en författare som skriver böcker där huvudpersonerna tiger? Hur var din familj?

– Mina föräldrar skiljde sig när jag var barn och på min mammas sida pratade man om allt, precis allt skulle ut. Medan min pappa, som jag besökte på helgerna, hade en helt annorlunda familjekultur. Där var man tyst, talade inte i onödan. Det var ett problem för mig som barn att jag inte förstod koderna. För barn är det väldigt viktigt att man vet vad som händer, vad som är tillåtet.