ANGELÄGET ÄMNE. Sonja Hellman hoppas att de historier hon samlat in kan vidga uppfattningen om människor utanför vår egen verklighet. Foto: Karl Vilhjalmsson.

Kvinnoröster som sällan hörs

I journalisten Sonja Hellmans nya intervjubok får femton kvinnor med muslimsk bakgrund bosatta i Finland berätta sin historia. Allihop vittnar om vad en kvinna kan råka ut för, på flykt undan krig eller en man eller i ett främmande land. Det är historier som sällan får plats i offentligheten.

Ännu för två år sedan var tanken på en bok om muslimska kvinnor i Finland bara något journalisten Sonja Hellman grubblade över för sig själv. Idén föddes då hon via arbetet ställde några frågor till ett flyktingpar och mannen föreslog att Hellman skulle intervjua hans fru vid ett annat tillfälle.

– Hon hade kommit till Finland via ett arrangerat äktenskap. Jag hade länge funderat över hur sådana går till i praktiken och hur livet blir för dem som flyttar hit, förklarar hon.

Småningom fick Hellman ett telefonnummer som ledde fram till bokens första intervju.

– Först ville jag se om det alls gick hitta personer som ville berätta sin historia för mig, en i sammanhanget utomstående finländsk främling. Jag kände inte någon av kvinnorna och visste inte hur jag skulle nå dem. Stundvis var det som att famla i mörker.

Hon började besöka kurser i finska för invandrare och andra samlingsställen, bland annat invånargården i östra Böle.

– Snabbt insåg jag att det skulle bli svårt, skulle du själv ställa upp och intervjuas om du nyss flyttat till ett nytt land där du inte behärskar språket?

Många av kvinnorna var tveksamma men några slappnade av när de hörde vilka frågor Hellman ville ställa.

– De flesta tackade ändå nej. Det fanns ingen chans för mig att välja, jag tog helt enkelt de som sade ja.

Kvinnliga öden
Småningom lyckades Hellman träffa femton kvinnor, ursprungligen hemma från Afghanistan, Pakistan, Somalia, Marocko, Irak, Libyen och Bosnien. Några av dem är flyktingar, resten har kommit till Finland på grund av äktenskap eller arbete. Vissa har hög utbildning medan andra står utan. I boken Kvinnor utan land samlas deras historier från hemlandet, äktenskapen och vardagen i Finland.

– Vissa var upprörda, några förtvivlade. Många ville tala om problem i vardagen, andra fokuserade på sin livshistoria. Tillsammans ger berättelserna en bild av vad en kvinna kan råka ut för, på flykt undan krig eller en man eller i ett främmande land som Finland.

Hon säger att samtalen som ofta skedde via tolk var tunga.

– Under skrivprocessen kändes det som om jag var bortrest fast jag bodde hemma hela tiden. Speciellt Zarminas berättelse har påverkat mig. Trots att hon flytt från kriget i Afghanistan och en våldsam man såg möjligheterna för henne att stanna i Finland ut att gå om intet. I januari i år försvann hon helt från flyktingförläggningen i Kristinestad.

Trots att Hellman tonat ner sin egen roll i boken kan man ändå läsa vissa av hennes tankar i texten.

– Jag tyckte mina kommentarer behövdes, inte minst då många av kvinnorna dras med enorma praktiska utmaningar och ofta bad om hjälp. Jag ville förklara hur jag reagerade på det. Stundvis fylls man av en enorm maktlöshet inför systemet samtidigt som det blir uppenbart att jag är tvungen att göra något.

Se människan
Men intervjuerna krävde också ett mer kritiskt perspektiv.
– När en av kvinnorna som hade vuxit upp i Libyen sade att Gadaffi varit bra för landet var jag förstås tvungen att ifrågasätta det.

Hur tänker man som journalist kring risken att förstärka stereo­typier?
– Man måste gå runt, se människan man talar med. Alla har en värdighet, den måste de få bevara.

Hellman säger att arbetet med boken framför allt gett henne inblick i hur svårt det kan vara att komma in i det finländska samhället.

– Vad är vi egentligen rädda för? Eller är det bara blyghet som hejdar oss från att möta och hjälpa de här människorna, undrar hon.

Nyckeln till lyckad integration tror hon är effektivare språkundervisning.

– Kvinnornas sociala liv tillsammans hjälper dem att till en viss del stå ut med ovissheten och utmaningarna. Men bara om de lär sig finska kan de komma ut i samhället utanför vänkretsen.

Vem hoppas du ska läsa boken?
– Alla men helst myndigheter och politiker. Förhoppningsvis kan historierna vidga uppfattningen om människor utanför vår egen verklighet. Nu vill  jag framför allt att boken blir översatt till finska, inte minst för att kunna läsas av de intervjuade.