En lärares nya liv och hans komponenter

Det är ren tur att jag lyckas fånga in den upptagna pensionären, just denna dag på väg från Nagu till Borgå, med tid för en dryg timmes uppehåll i Helsingfors på vägen. Vi träffas på ett kafé, Roger Holmström dricker apelsinjuice och studerar med outgrundlig min en artikel i senaste numret av Meddelanden från Åbo Akademi.

Texten handlar om den senaste turbulensen vid akademin, debatten om lönetillägg för ledningen, som utbröt i våras. Då meddelade ÅA:s styrelseordförande Martin Granholm, före detta vice-VD på UPM-Kymmene, den förvånade styrelsen att Åbo Akademis högsta ledning ska få lönetillägg enligt så kallade ”resultatkomponenter”. Detta samtidigt som institutionerna tvingas spara och gnida.
I praktiken skulle lönetilläggen gälla fem personer som representerar arbetsgivarsidan. Dessa är universitetets rektor, de tre prorektorerna samt förvaltningsdirektören. Vilka summor det rör sig om är inte offentligt, men det har ryktats om ett femsiffrigt tal.

ÅA:s personalförening har opponerat sig mot arrangemanget, med motiveringen att kriterierna för systemet är så oklara. Debatten har gått het under sommaren och många akademianställda är upprörda.

Legitimitetskris
I artikeln försöker Granholm förklara vad det är frågan om:
”Kriterierna för resultatkomponenterna är det utvecklingssamtal vi för med rektor. Samtalet används av mig som förman för att utveckla rektor som ledare och det är upp till mig att enligt min kompetens och erfarenhet avgöra vilka mål som behöver uppnås för att kraven för resultatkomponenter ska vara uppfyllda.”

Holmström begrundar utsagan i några sekunder och säger sedan med omsorgsfull artikulation:
– Vi har en legitimitetskris och en förtroendekris mellan ledningen och hela den övriga personalen. Maktkoncentrationen och toppstyrningen är upphovet till problemet, och det gäller i allt högre grad hela universitetsvärlden, alltsedan universitetsreformen med resultatansvar och individuell lönesättning infördes i den akademiska världen för cirka tio år sedan.
– På de ”torgmöten” som ordnas inom ÅA har jag brukat ställa frågan hur vi kunde bibehålla ett bredare och mera transparent beslutsfattande, men det vill ledningen synbarligen inte höra talas om.

Och sedan:
– ”Vi” säger jag, men det borde jag kanske inte göra. I motsats till många andra akademiska lärare som går i pension lämnade jag in min nyckel till arbetsrummet den sista juli. Om pensioneringen skall innebära något nytt så var det bäst så. Annars skulle jag nog ha svårt att hålla mig därifrån.

Därefter övergår vi till att diskutera mera handgripliga komponenter i det holmströmska livet och den akademiska miljö där har verkat i fyra decennier. Nu är det alltså huset i Nagu – hustruns släktställe från sent 1800-tal, renoverat av paret Holmström – som gäller. Där ska det bli växelbruk mellan eget författande, akademiska sakkunniguppdrag och skärgårdsliv, har Holmström bestämt. För oss stackars satar som gått ner oss i den ständiga uppkopplingens träsk ter han sig avundsvärd. E-posten läser han vid bestämda tidpunkter, mobiltelefonen är påslagen en timme per dag.
– Det känns mycket bra, säger Holmström med eftertryck om sitt nya liv.

Till det nya hör till exempel en bok om finlandssvenska klassiker och litterär kanonbildning.

– Mina studenter har ibland frågat mig varför jag håller så låg profil när det gäller att värdera litteratur, och sagt ”berätta vad du gillar!”. Det har inte varit mitt främsta intresse som lärare. Men nu vill jag ägna mig åt att fundera på det och ge ett svar – vad är omistligt i finlandssvenk 1900-talslitteratur, och varför?

Maximal nytta av små grupper
Men vad var då hans intresse som lärare?

– Även om jag pratar mycket vill jag inte bara föreläsa. Jag har försökt dra maximal nytta av att vi jobbar i små grupper, i seminarieform kring olika tema. Jag har oftast utgått från sådant jag själv ägnat mig åt som forskare och använt studenterna som bollplank för idéer – om kritik, Hagar Olsson, folklivsskildringar, Bo Carpelan och så vidare – medan jag själv arbetat med dem.

– Det har varit en ständig dialog med studenterna, som för min del har resulterat i böcker och antologier, för deras del i uppsatser och egna forskningsuppslag. Dessutom har vi i den mån det varit möjligt haft ett månglärarsystem, där ämnet bjuder in olika medverkande utifrån, folk som kan ge insyn i sitt aktuella arbete på olika sätt.

Det blev ett rabalder när det i fjol visade sig att Humanistiska fakulteten inte hade för avsikt att genast tillsätta en ny universitetslektor när Holmström gick i pension. I stället suspenderades tjänsten tillsvidare och institutionen fick en halv universitetslärartjänst i stället. När Holmström beskriver sitt pedagogiska ideal blir det också klarare vilka skadeverkningar en sådan reduktion får på längre sikt.

Att vara universitetslektor innebär, liksom att vara professor, att man förutsätts både undervisa och forska. I universitetslärartjänsten ingår bara undervisning. En universitetslärare har inte per definition någon egen forskning på gång som studenterna i pedagogiskt syfte kan involveras i för att lära sig att ställa sina egna frågor.

Nu var nedskärningen – diffust beskriven som tillfällig men av många uppfattad som klart hotfull – ingalunda en påföljd av att litteraturvetenskapliga institutionen skulle ha kommit till korta på något sätt. Snarare tvärtom. Lektor Roger Holmströms och professor Clas Zilliacus samarbete på institutionen i drygt två decennier var mycket framgångsrikt inte minst med det mått som ledningen mätte med, nämligen antalet utexaminerade litteraturvetare. Och trenden har fortsatt obruten efter att Zilliacus 2008 gick i pension och efterträddes av Claes Ahlund: en smal men jämn stråle av magistrar som blivit lärare, bibliotekarier, journalister, författare med mera, Svenskfinland till fromma.

– Om vi ska tala i de industriella termer som vi påtvingats fast de passar humaniora så illa, så har vi under de senaste tio åren nått och rentav överskridit ledningens produktionsmål. Sex magistrar per år och en doktor per tre år har man satt som mål för oss, och vi har levererat, på doktorssidan i själva verket mer än så.

”Nog får man arbeta”
I våras firade studenterna av Roger Holmström med uppenbar tillgivenhet. I avskedsantologin som de sammanställt åt sin lektor, betitlad Tack Roger!, ingår Linda Illmans dikt om en student som ”darrar av kaffe och nya ansikten” på sitt livs första Seminarium men bestämmer sig för att ”eventuellt våga öppna munnen”: ”Och nittio minuter senare / älskar jag litteraturvetenskap”.

Holmström är väl lämpad som lyssnare för den som darrande bestämt sig för att ”eventuellt våga” – vänlig och korrekt, närvarande i stunden.

Han kan verka bedrägligt blid, men han är inte blind för sånt som kan reta gallfeber på oss mera argsinta kulturarbetare – studenters konstigt ofärdiga skriftspråk och allt knappare läsvanor, till exempel.

–  Jag är ingen gnällspik som säger att ”allt var bättre förr och ingenting vet de”. Jag säger ”de vet så mycket annat i dag än vi visste då”. Som lärare får man arbeta med det man har, och man är skyldig studenterna ett gensvar. Ingenting ska man ta för givet, och nog får man arbeta. I vår undervisning har vi gått in för att betona språket och skrivandet, att man måste kunna kommunicera med det lästa. Vi har både essäuppgifter med fast deadline och muntliga uppgifter redan i grundkurserna. Och då handlar det för läraren inte bara om att ge vitsord, utan om att kommentera texter, om tidskrävande och givande textgenomgång, om att skapa en arbetsgemenskap.

Pensionerade akademiker brukar ofta handleda sina långt hunna doktorander ända fram till disputationen. För det arbetet utbetalas ett modest honorar. I år meddelade fakultetsledningen att det inte längre finns tillräckligt med pengar för den verksamheten. För litteraturvetenskapens del handlar det om fem doktorander, av vilka två handletts av Holmström. Han tänker fullfölja uppdraget, oberoende av uteblivet arvode. Av pliktkänsla och kärlek gentemot sitt pedagogiska uppdrag, inte gentemot sin före detta arbetsgivare:

– Det är klart att beskedet om personliga lönetillägg till ledningen väcker upprörhet när själva kärnverksamheten vid universitetet är så här hårt hållen!

Om vi nu på ren spekulation tänker oss att ett lönetillägg kunde vara exempelvis 10 000 euro – vad skulle en sådan summa motsvara för en liten institution som den litteraturvetenskapliga? undrar jag.
– Det skulle räcka gott och väl till att handleda doktorander i flera år framåt! Och en inte obetydlig timlärarresurs därtill.

Hur det i framtiden går med lektoratet i litteraturvetenskap är ännu oklart. Tills vidare ligger det på is, men fakultetetsledningen skall ta upp frågan på nytt i september. Detta läsår består ämnet av professor Claes Ahlund samt universitetslärarna Mia Österlund (heltid) och Anna Möller-Sibelius (halvtid).