Gatans värsting Christer Lybäck fick ett bra liv

Lördagen den 23 april 1977 tog Christer Lybäck avsked av sitt tidigare liv, utan att inse hur omvälvande dagen skulle bli. Bakfull och hungrig hade han släppts ut ur häktet på morgonen, slagit sig i slang med några kamrater, bälgat i sig alkohol, rånat en man på 500 mark och försökt fly undan polispatrullen men fångats in på en vind i  Sörnäs.

Dagen slutade i Helsingfors länsfängelse på Skatudden. Ensam i sin cell insåg Lybäck att han var en råtta inträngd i ett hörn.

– Jag var mentalt slut, så nere på botten det gick att komma, beskriver Lybäck i dag.

Vi sitter i Christer Lybäcks rymliga mottagning på den privatklinik han driver i centrum av Helsingfors. Nedanför oss brusar trafiken på Bulevarden och från klinikens reception hörs dämpade röster.

Christer Lybäck, född och uppvuxen i Hagnäs, blev en värsting efter det att pappa Sven avlidit i en hjärtattack. Lybäck, som var den yngre av två söner, var bara nio år vid faderns oväntade död, och försökte dämpa saknaden med thinner. Så småningom ersattes thinnern av alkohol.

Tillsammans med sina lika rastlösa kamrater finansierade Lybäck sitt missbruk med stölder och rån. Han blev en skicklig biltjuv och skrupelfri på att utnyttja godtrogna. Men han åkte också fast.

De första fängelsestraffen blev fler och längre. Christer Lybäck har suttit i fängelserna på Skatudden och i Sörnäs, Kervo, Kjulo samt i det mest ökända av dem alla – Kakola i Åbo där han dömdes till isoleringscell.

Fantiserade du under dina fängelseår någonsin om en bättre framtid?

– Javisst hoppades jag på det, i synnerhet i början. Men när man gång efter annan återvänder till fängelset orkar man inte längre tro på att man skall klara sig. Man ger efter.

Sven Lybäck arbetade som vaktmästare på krogen Hungaria och var noga med att ge sina söner en god hemuppfostran. Flera gånger har Christer Lybäck grubblat på hur hans ungdom hade sett ut ifall fadern hade levt åtminstone några år till.

– Min bror Göran var 15 år när pappa dog och han har haft ett normalt liv.
– Det är sällsynt att de som har haft ett likadant liv som jag hade kommer från stabila hem. De flesta har smärtsamma upplevelser av oväntad död, skilsmässor, vårdnadstvister, alkoholism eller familjevåld i bagaget.

Kung alkohol
Under sina fängelseår lovade Christer Lybäck sig själv gång efter annan att han nu satt inne för sista gången. Men han fick permission, tog en öl och ville ha mera. Snabbt satt han fast i samma kaos igen.

Vägen bort från det gamla livet började med insikten om att han var alkoholist. Det är han fortfarande.

– En sådan som jag kan inte dricka ett enda glas alkohol för ett glas är aldrig tillräckligt. Jag drack mycket sprit, det var inget läppjande.

Sitt sista glas alkohol drack Christer Lybäck just den där minnesvärda dagen i april för drygt 35 år sedan. Stödgrupperna för alkoholister har varit avgörande för honom – i dag vet han att han förmodligen aldrig mer dricker en droppe.

Den första stödgruppen fanns i fängelset. Där fanns också de som trodde på honom när han ville läsa in all förlorad kunskap. Att läsa in mellanskolan tog ett år, gymnasiet krävde ytterligare ett år. Studentskrivningarna skrev han under övervakning i Sörnäsfängelsets kapell och var därmed en av landets första fångar som lyckades med motsvarande.

Ingen av medfångarna retade busen som plötsligt förvandlades till bokmal.
– Jag var en hårding och fick vara i fred.

Christer Lybäck kom ut från fängelset samma dag som han blev student, den 31 maj 1979. Sedan började nästa sega kamp, den som handlade om att förverkliga läkardrömmen. Få trodde att Lybäck skulle klara de hårda studierna.

Husis i fängelset
Sin finlandssvenska identitet tappade Christer Lybäck redan som pojke. I fängelset återfick han det svenska språket, tack vare flickvännen (senare hustrun) som prenumererade på Hufvudstadsbladet åt honom.

– Jag läste vartenda ord, minns Lybäck belåtet.

Kunskaperna i svenska behövdes under studietiden. Sin medicinska grundutbildning avverkade Christer Lybäck på Karolinska institutet i Stockholm. Att studera på ett annat språk än modersmålet visade sig vara mer krävande än väntat och missmodet slog till.

– Periodvis var det mycket svårt. Några gånger tänkte jag att det hade varit lättare att återvända till Finland.
– Men jag visste att jag var på rätt väg och jag var redo att kämpa.

Väl hemma igen valde Lybäck att specialisera sig på kirurgi som han beskriver som ”lagom spännande.”

Idrottskirurgi hör till Christer Lybäcks specialiteter. Han opererar mellan 400 och 500 patienter årligen och bland dem finns flera toppidrottare med axel- och knä­- skador.

Länge var Christer Lybäcks brottsliga förflutna en hemlighet. Kollegerna visste inget men en dag hittade överläkaren på Tilkka sanningen. Lybäck fick inte den tjänst han hade sökt.

Barnen var i tidiga tonåren när deras far en dag i bilen överraskade dem med orden ”Nu skall farsan berätta någonting för er så lyssna nu.” Svårast har öppenheten varit för den ständigt lojala mamma Aino.

– Det är inte lätt att bli påmind om det man helst vill glömma.
– Men jag vill understryka att jag inte skulle byta bort en dag av mitt liv. Den man som sitter här är summan av allt han har varit med om.

Ett hårt liv
Christer Lybäcks specialitet som brottsling var bilstölder. Intresset för bilar består och i dag kör han BMW. Men hur skulle han reagera om någon stal hans bil?
Lybäck småskrattar.

– Det har hänt flera gånger att någon slagit sönder vindrutan och stulit stereon. Jag är glad att jag har sovit när det har hänt.

Inte många av de forna brottskamraterna finns kvar. Livet för dem som hankar sig fram som brottslingar är hårt.
– De flesta dör unga. Man super ihjäl sig, drunknar, misshandlas till döds eller begår självmord.

Vilket råd skulle du ge en förstagångsförbrytare?
– Jag skulle ta reda på hans relation till rusmedel. En nykter människa begår sällan våldsbrott.